Att tackla ett LAMM
För ett bara några veckor sen så kom jag på att jag ville åka till Skottland och springa LAMM och eftersom jag har en fantastisk kamrat i form av Mårdhunden så ringde jag genast och frågade om han ville. Efter att ha kollat med jobbet så hade jag plötsligt en resekamrat som kan springa och då var det bara att anmäla sig och boka resan. Samt lägga in två veckor av hårdträning för att springa bergslopp. Det är egentligen alldeles för kort tid för en sådan utmaning men vi valde att anmäla oss till sprintklassen vilket i praktiken skulle innebära inte mer än ca 8 timmars löpning. Om man ville vinna. Hela tanken för oss var att få en riktigt bra träningshelg i en otroligt fin miljö kombinerat med bra öl och whisky och vi resonerade som så att vi springer så bra vi kan och hoppas på det bästa.
Onsdag kväll anlände vi till Edinburgh och efter en god pint ”Real Ale” så sov vi bra och kunde ta oss an en halvdag av turistande i Edinburgh. På listan stod två löparbutiker samt en sväng i gamla stan runt slottet och det var riktigt schysst! Nya skor för tävlingen inhandlades och på ett kafé med Wifi så inväntade vi offentliggörandet av var tävlingen skulle gå. Beskedet kom att det utanför Ullapool i nordvästra delen av Skottland så då hoppade vi in i bilen och begav oss norrut. Ett stopp vid Blair Athol Distillery på vägen samt inmundigande av haggis och öl i Pitlochry gjorde att den 4½ timme långa färden inte kändes så farlig. Speciellt inte då färden går genom otroligt fina miljöer.
Väl framme i Ullapool så tog vi in hos Kathy och hennes två bortskämda katter. Ett boende nere vid vattnet och med utsikt över de omgivande bergen. Sjukt vackert och Ullapool kändes bara så bra! Jag gillar verkligen fiskebyar och när vi gick ner på byn för att äta så hamnade vi mitt i en uppvisning av ortens juniorer som trummade, dansade och spelade säckpipa. Det var faktiskt magiskt och vi stannade och tittade tills det blev för kallt. För kallt var det i norra Skottland! Men mysigt. Så mysigt att vi bestämde oss för att tillbringa nästföljande dag i Ullapool och bara ta det lugnt i närområdet. En liten tripp ner till tävlingsområdet på eftermiddagen och vi registrerade oss för tävlingen och fick ut den sista utrustningen. På kvällen så var hälften av oss galet stressade och packade i och ur ryggsäcken ett antal gånger.
”Det här är det tuffaste lopp jag gjort, så här på förhand” – Mårdhunden.
Själv var jag lugnare än någonsin inför en tävling. Jag vet faktiskt inte varför men jag tror det var för att jag mådde så bra! Efter att ha haft pollenbesvär hela våren så hade jag fått komma till landet där det regnar varje dag och plötsligt kunde jag andas och känna mig stark igen. Nu var det bara att se till att orientera rätt för löpförmågan min tvivlade jag inte en sekund på!
På tävlingsdagens morgon kändes det fortfarande kanonbra och efter att ätit en rejäl skotsk frukost så åkte vi ner till tävlingscentret som låg en mil söder om Ullapool. Vi startade sist i hela startfältet och hade alltså ingen anledning att känna oss jagade! Efter promenad till start så drog vi iväg. Trots att inritandet av banan på kartan ingår i tävlingstiden tog vi god tid på oss att dubbelkolla alla koordinater och göra en ordentlig analys av vägvalet till den första kontrollen. Med en långsträcka som hade 500 meter av stigning så räknade jag med cirka en timme upp till den första kontrollen och det stämde bra. Vi tog ett vägval som knappt någon annan gjorde och såg bara ett enda annat lag på vår egen väg men när vi kom till kontrollen så var vi plötsligt ikapp ett gäng lag! Det var riktigt svettigt i solen med 6-7 kg på ryggen och det var skönt att komma upp på lite högre höjd. Andra kontrollen togs också med ett lite annat vägval än resten av fältet och vi plockade ytterligare placeringar och kom till den höga toppen vid gott mod. Nu hade vi klättrat över 900 meter uppför på 1½ timme och det var dags för utförslöpning. Återigen så valde vi att ta en egen väg och drog långt till höger jämfört med de andra lagen vi såg och det var helt rätt! Spik in på den här kontrollen också. Jag tvingade Mårdhunden att köra på så hårt vi kunde och att allt ätande och drickande skulle ske i farten. Nu hade vi två kontroller då vi körde samma vägval som resten av fältet och jag var sjukt hög på hela upplevelsen. Passade på att deklarera mig själv hövding över dessa berg och då Mårdhunden inte var så pratsjuk så passade jag på att peppa folk vi sprang om och alla svarade glatt. En rejäl stigning upp till över 900 meter nu igen och jag snackade hela vägen upp med en britt som hade gjort 2.36 på London Marathon och när vi väl var uppe vid kontrollen så tackade vi varandra för sällskapet innan vi startade nedstigningen från toppen. En topp som hade en helt makalös utsikt!
Nu var det bara två kontroller kvar för dagen varav den första av dessa var en långsträcka och vi bestämde oss för att köra en egen väg igen och det visade sig helt rätt. Det var en riktigt tuff nedstigning men rolig. Jag var fortsatt hög på livet medan Mårdhunden tyckte att var lite väl stökigt underlag men han var tapper! Försökte peppa honom så gott det gick och jag var rätt säker på att nu krigade vi om tätplatser så vi pushade så hårt vi vågade. Strax innan näst sista kontrollen så smällde dock krampen till för min partner och han tvärnitade. Jag sa till honom att han skulle springa tills han föll omkull och inget annat samt att han skulle trycka några E-Caps direkt och så mycket vatten han kunde. Det funkade! Krampen lättade men vi tog en enklare löpväg sista biten för att spara på benen hans. Han kunde till och med spurta lätt sista kilometern och vi kom i mål som ledare!
Snabbt upp med tältet och sen badande i bäcken och tillagning av mat! Vi lyckades få tältplats bredvid Tomas och Peter som sprang en annan klass och han snacka lite skit innan det började regna. Sen regnade det resten av det dygnet så det blev inte ut annat än för att skriva ledarrapport och få nummerlapp till jaktstarten. Det var ändå rätt mysigt och medhavd whisky dracks i tältet. Jädrar vad gott det smakade! Det visade sig att vi ledde med hela 30 minuter och det hade jag aldrig trott så nu skulle vi gå ut med en rejäl ledning. Mårdhunden tryckte i sig massor av energi och stretchade duktigt så nu var det bara att hålla tummarna för att kramperna inte skulle återkomma tidigt under den andra etappen.
06.00 gick starten dag 2 och 04.45 gick vi upp. Regnet hade slutat och solen gick upp över bergen. Att vakna upp mitt i bergen till en sådan soluppgång är häftigt och något jag unnar alla att uppleva! Drygt en timme hade vi alltså på oss för att laga mat, äta, byta om och packa ihop tält och utrustning. Lite småstressigt och det vore synd att påstå att jag hade fått mycket sömn. Men det gick och vi drog iväg. Planen var nu att inte gå på hårdare än vi behövde för att hålla undan och att ta säkra vägval. Dagens bana såg helt annorlunda ut jämfört med gårdagen. Mer teknisk och svårare kontrollpunkter. Det sjuka är att banorna ser så lätta ut på pappret men kartorna är inte gjorda för orientering och det ser inte alltid ut som man tänkt sig. Lägg därtill att banläggarna bara slänger kontrollerna på marken och gärna så att man inte ser dessa förrän man är någon meter från dom.
Vägen till första kontrollen gick bra men vi såg inte kontrollfan på håll utan fick leta lite fast vi var jättenära. Så det gick ett par minuter i onödan men inte värre än att vi visste att vi fortfarande var säkra. På väg till nästa kontroll som var lite längre var det riktigt tungsprunget. 40 minuter av att klafsa i myr mer eller mindre hela tiden. Men med ett roligt vad över en större bäck där Mårdhunden ramlade omkull. Det var kul. Frustrerande långsamt gick det men vi trodde att vi höll nog hög fart och kontrollen togs utan problem. Nu blev det en stigning och två knepiga kontroller på raken och vi tog det metodiskt och utan missar trots att det var jättesvårt att se exakt var vi var på kartan. Jag frågade om vi skulle gå på hårdare men Mårdhunden trodde att det var ok och det trodde jag med. Säkerheten först!
Nu hade vi en långsträcka. Först nedför ett berg och sen uppför nästa i en riktigt brant stigning på ca 400 höjdmeter och därefter en svår kontroll då det i teorin skulle finnas några småsjöar att läsa in sig på men i praktiken såg det annorlunda ut. Det hade varit regnigt de senaste veckorna så det var betydligt fler sjöar än på kartan. Kanske egentligen inga riktiga sjöar men på håll är det svårt att se vattendjupet. Vi gick på kompasskurs en lång bit och hade turen att hamna rätt. Jag gillar inte att lita på tur utan att läsa kartan ordentligt men här var det kompass som främst gällde.
Nu visste vi att om inget konstigt hände så skulle vi vinna och vi hade bara den sista långa sträckan kvar men med 650 höjdmeter utför. Vi tog det försiktigt utför och bara njöt av upplevelsen vi hade. Tog kanske ett onödigt säkert vägval men det kändes bättre så! Kontrollen spikades och vi kunde defilera in i mål som första lag i hela tävlingen. Så otroligt skönt att få gå in som vinnare efter tre timmar och trettiosex minuters löpning den andra dagen! Med facit i hand så vann vi även andra dagens etapp men med betydligt mindre marginal. Orienteringen gick bra dag två också men jag var inte lika fascistoid med stoppen och det kostade lite tid.
Jag ska villigt erkänna att jag inte hade riktigt den riktiga lyckokänslan direkt efteråt för jag var så sömnig efter natten men den kom sen efter prisutdelning och ett par pints. Nu känns det så jäkla bra!
Efter tävlingen så åkte vi ner till Speyside och byn Rothes och njöt på ett sunkhotell och därefter blev det lite turné bland destillerierna och det var kanonhäftigt. Jag har varit på sådana tidigare men att det fanns så många i Speyside kunde jag inte tro! Nu har jag fått vara med om ytterligare en otroligt bra resa och jag kan bara tacka Mårdhunden så mycket jag någonsin kan för att han ville göra det här med mig. Tack!
Nu ska det sugas på det här ett tag. Bergsmaraton rockar fett!
