LAMM 2008 – Bruised and Battered
Prolog:
LAMM, Lowe Alpine Mountain Marathon, är en klassisk bergsmara och har ryktet om sig att vara en av de tuffare. När Mange hörde av sig och undrade om jag ville springa, med bara fem veckors varsel, så tvekade jag inte länge. Att göra en bergsmara i Skottland är en klassiker som inte får missas. Så enkelt är det! Exakt var det går någonstans får man inte veta förrän två dagar innan men vi hade i alla fall fått förhandsinformation att det var ok att boka boende i närheten av Fort William i skuggan av Ben Nevis, Storbritaniens högsta berg. Lovande!
Vi flög över till Prestwick med Ryan Air redan på onsdag kväll och övernattade där innan hyrbilen kvitterades ut på torsdagen för vidare färd norrut. Ett stopp på Glengoyne Distilleries norr om Glasgow för lite whiskyprov och inköp och sen var det raka spåret mot Fort William. Eller rakt och rakt, det var smala vägar. Mycket smala till och med längs Loch Lomonds stränder. När vi nu for upp genom högländerna så insåg jag sakta men säkert att skotska berg är inte svenska berg.
Anlände under eftermiddagen till Spean Bridge där vi bodde och efter lite brittisk mat på lokala puben så anlände även resten av det svenska gänget. Dessa bestod av bröderna Hedin, farfar Hedin och Johan med familj. Bosse däremot hade fastnat i passkontrollen i Göteborg. Nåväl, efter en natts sömn så började vi med att åka till skidområdet vid Ben Nevis för att kolla på världscupen i MTB och downhill.
Träffade på de svenskar som skulle tävla under helgen och
kollade lite när de tränade. Otroligt pampigt att se downhillåkarna uppifrån
kabinbanan. En av de svenska killarna som vi åkte upp med i kabinbanan till
starten berättade att de hade snittat 58 km/h i tävlingen innan och den här banan verkade ännu snabbare.
På parkeringen när vi skulle sticka iväg sen så testade jag att springa lite kort och stukade naturligtvis till den fot som jag fetstukade två veckor innan. Gjorde lite ont och jag fick en brutal påminnelse om att den fortfarande var instabil. Skulle behöva rejält med tejp under tävlingen. Nåja, det skulle nog gå bra. Mat och utrustningsshopping nere i Fort William efter det och sen ut till Glenfinnan som skulle vara platsen för målet och tävlingscentret.
Wow vad läckert det såg ut! Mange hade köpt en karta över området och det såg helt sjukt ut. Jag har aldrig i mitt liv sett en karta med så mycket höjdkurvor och branter. Det var så tätt med kurvor att jag tappade kollen på vad som var upp och ned. Nästan. Något jag inte tappade kollen på var knotten. Dessa fanns överallt!
Det enda man kvitterar ut vid registreringen på den här tävlingen är sin sportident-pinne och en uppsamlingstid. Samt varsitt kvitto som gör att man kan få ut sin tävlingskarta nästa morgon. Med andra ord inga banor att fundera över dagen innan som det är i många andra bergsmaror. Så det var bara att åka hem och packa och ladda.
Tävlingen:
Vi hade fått en uppsamlingstid redan 08.35 så det var tidig morgon. Efter en fet skotsk frukost så drog vi vid sjusnåret från Spean Bridge. Allt kändes verkligen kanon. Det enda som oroade mig var att sporttejpen jag hade verkade kass. Lite för dåligt lim. Vid kartutlämningen mötte jag Fredrik Hedin och han kikade på mina hårt tejpade fötter och konstaterade att jag behövde ett dubbelt lycka till. Tänkte att det var ju snällt och det skulle ta ytterligare en timme innan jag förstod att han verkligen menade allvar. Vandrade bort till uppsamlingsplatsen och där stod en buss som tog oss ut mot Mallaighållet. När vi klev av bussen så hör jag en bekant röst och det är min gamle klubbkompis Colin som flyttade hem till Aberdeen för några år sen. Snacka om liten värld! Vi snackade skit ett tag och sen upp till starten. Den gick till så att de lag som kommit med samma buss, kanske 25 av 80 lag, startade när de ville. I samma ögonblick som man stämplade ut så fick man en kontrollbeskrivning och koordinater. Såg ut som liknande, ”105 - 873, 926 Reentrant”, där koordinaten motsvarade ett område på 100x100 meter. Sen gällde det att rita in kontrollerna rätt. När det väl var gjort så drog vi iväg. Uppför.
Solen sken nu hårt och det var en fantastisk dag. Vi drog upp 450 höjdmeter till den första kontrollen och inga problem alls. Kontrollerna låg på marken nedtyngda med stenar så det var inget man såg på längre håll! Jag kände mig verkligen superstark uppför och Mange hade bra tryck han med. I det läget hade vi gått om en del lag och det fortsatte vi göra till den andra kontrollen som låg på samma höjd även vi skulle ner 70-80 höjdmeter innan vi gick upp igen. Allt kändes verkligen kanon innan långsträckan mot den tredje kontrollen. Där skulle vi börja med 400 höjdmeters utförslöpning nedför en rejäl brant mot en bro som man såg långt i fjärran. Normalt brukar jag återhämta mig under utförslöpningen och när jag nu kände mig stark redan på toppen så såg jag fram mot det. Det gjorde inte högerfoten. Det var fruktansvärt ojämnt och jag kände att jag hade inte stabiliteten i foten för att slappna av, utan fick spänna den hårt hela tiden. Det gav dålig (men ok) fart utför men när jag kom ned så var ytter- och innersidorna på låren helt rökta. Stannade och knöt om skorna och berättade läget för Mange. Jag hade aldrig någonsin känt en liknande känsla i låren! Vi tog oss nu uppför en lång dalgång och sakta men säkert så återhämtade jag mig under stigningen. När vi spikade tredje kontrollen av dagens sju så hade det bara gått två timmar så det såg verkligen ljust ut eftersom ledartiden brukar ligga på ca sex timmar efter dag 1. Blandade lite sportdryck och sen skulle vi brant ned och sen lika brant upp igen mot den fjärde kontrollen. Det var nu som berget ville börja betala tillbaks på allvar.
På väg ned så var ytter/innersidor inte bara slitna utan det började krampa i vänsterbenet. Det benet som jag la alldeles för mycket press på för att spara högerfoten. Fick ett par rejäla krampattacker och de två lagen runtomkring oss drog ifrån. Stretchade ut lite på botten av ravinen och sen kändes det ok igen uppför. Även denna kontroll spikade vi och det hade bara gått två och en halv timme. Här hade vi nu en långsträcka framför oss som skulle ta i storleksordningen två timmar. Dessutom med två olika vägval. Vi satte oss och konfererade lite innan vi bestämde oss för att ta det högra. Dels för att det såg lättare ut och dels för att slippa en direkt brant nedstigning igen. I stället så skråade vi oss iväg upp genom en mäktig dal och det gick långsamt men säkert framåt. Terrängen var så tuff att det inte gick att köra snabbare helt enkelt.Mange var cool för han visste att det är så det är i sådan här terräng men jag tyckte det kändes konstigt. I svenska fjällen så kan man damma på hårdare! Men vi kom framåt och jag tryckte i mig elektrolyt och mineraltabletter för att komma upp på banan igen. Efter ett tag kom vi upp genom ett otroligt vackert pass men det var svårt att njuta till fullo eftersom jag krampade till vid minsta snedsteg eller litet hopp. Många tankar som far igenom skallen vill jag lova. Dessutom blev jag helt slut i skallen av att vara så koncentrerad på fötterna hela tiden. Men nu bar det svagt utför och dessutom mer av sumpmark och det var lättare. Känns konstigt att säga att det är lättare i sumpmark men det blev jämnare och det är bra. Men där sumpmarken tog slut så tog en mycket brant sluttning vid. Mitt Nemesis. Kände direkt att jag kommer knappt utför. Det var inte mer än 100-150 höjdmeter men det funkade inte något vidare. Vi testade att Mange skulle ta min rygga nedför sluttningen men det gjorde ingen skillnad. På slutet så var det typ 5-10 höjdmeter i taget innan jag krampade till och låg som en strandad val på sluttningen. Det var så surrealistiskt att vi båda asgarvade. Varje krampanfall var tvunget att hävas och det tog tid för framförallt vänsterbenet låste sig totalt. När vi väl kom ned så var det krigsråd. Det var ungefär lika långt till nattlägret om vi hoppade kontroll 5-6 men vi skulle slippa branterna. Vi kollade kartan ordentligt och konstaterade att det var tre feta branter kvar nedför och att det skulle vara både farligt och svårt med mina kramper. Samtidigt så var det en bra bit tillbaks i vilket fall. Men efter en del skrattande och tänkande så beslöt vi att ta oss till nattlägret den enkla vägen. Kändes självklart surt men det fanns inget val annat än att vara på berget väldigt länge med hög skaderisk. Det kändes inte som ett alternativ.
Vägen hem var lång men nu gick det att njuta mer av omgivningen och när vi efter totalt sex timmar kom till nattlägret så var det sagolikt skönt att sätta sig ned. Vet inte hur lång tid det tog att få av mig skor och strumpor men det var en kamp mot kramp det med. När de väl var av så kändes livet bättre på alla sätt. Lagen trillade in efterhand och för att ligga topp fem i vår klass räckte det med 6.37. Vi hade med andra ord kunnat ta 4 timmar på oss för de sista tre kontrollerna för att ligga så högt upp. Men går det inte så går det inte. Allteftersom tiden gick i nattlägret blev jag mer och mer sugen på att starta dag två, speciellt som jag i alla fall skulle få springa tillbaks till Glenfinnan på andra sidan bergsmassiven. Men Mange tyckte inte det var någon vidare idé att jag skulle utsätta benen för det utan att det var bättre om han försökte lösa det så att han kunde köra banan själv.
Natten tillbringades i Supair-tältet och trots regn och blåst så sov jag riktigt bra fram till dess att säckpipan började ljuda kvart över fem på morgonen.Kändes rätt mäktigt! Mange drog iväg med Peter och Ingela på tidig start och jag tog all packning som fick plats i min rygga. När tältet var nedpackat så var det till att dra så snabbt som möjligt för knotten var inte nådiga.
I ärlighetens namn hade jag bara snabbtittat på kartan över vägen hem. Skulle dra iväg en bit längs en stig och sen över en å och upp i en lång dalgång längs en annan stig. Tänkte att det skulle gå undan eftersom det knappt var något uppför och bara kanske 150 höjdmeter. Nu visade det sig att stigen i dalgången som skulle gå längs bäcken hittade jag inte. Om det nu fanns någon. De 150 höjdmetrarna var i verkligheten 471. Det regnade och blåste mot men jag trampade på i min ensamhet. Kände att det gällde att inte halka för det var väldigt tomt i bergen och jag ville inte bryta något. Vet inte hur många gånger jag vadade över bäcken för att hitta mer löpvänligt underlag men till slut kom jag ifatt två britter varav den ena hade stannat. Det visade sig att han stod vid ett hjort-kid som låg och tryckte i gräset. Tror inte det var mer än en vecka eller två gammalt och det bara låg och tryckte. Spanade efter mamman men hon syntes inte till. Stannade till och bara njöt av upplevelsen och kände att livet är bra häftigt. Allt kändes plötsligt så otroligt bra. Jag och engelsmannen gjorde sällskap den sista branta biten upp genom passet och när vi kom upp så påpekade jag att hans polare inte hade hängt med i tempot utan det var nog bäst att han väntade. Han tackade brittiskt artigt för sällskapet och sen bar det iväg utför. Solen kom nu fram och det var en magnifik utsikt. Här började en stig som blev finare och finare och jag kunde verkligen springa på. Benen var slitna sen gårdagen men det faktum att det var mer av en vanlig stig gjorde att jag inte behövde använda ytter-/innersidorna som igår och jag slapp krampa.
Nu kom det ett lag bakom mig också som jag kunde se ovanför. Jag bestämde mig för att ha en tävling mot dem. Det var precis vad som behövdes och det blev en ypperlig resa utför. Jag njöt till 100% och när jag till slut sprang in under järnvägsviadukten så var det på rejält trötta ben men med ett leende på läpparna som jag kunde tölta in den sista biten till målet. Jag väntade in laget bakom och det visade sig att de hade faktiskt försökt komma ikapp men inte lyckats. Sweet! Klockan stannade på 2.30.00 för dagen så även om jag inte fick tävla på riktigt så fick jag ett långpass utöver det vanliga. Resten av dagen tillbringades på tävlingscentret där jag käkade lunch med britterna jag träffade på berget och sen väntade in de andra svenskarna som droppade in efter hand. Bosse & Johan skulle åka med oss upp till Spean Bridge och de tog riktigt god tid på sig. När de väl kom fram så visade det sig att de hade missat den näst sista kontrollen och fick springa upp igen. Vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta i det läget… Men dom var tuffa med sammanlag 19.5 timmar på berget!
Bilden nedan är på Mange och ska inte förväxlas med våra långsammare kollegor.
”Hem” till Spean Bridge sen och en lyxig middag med hela gänget som sköljdes ned med några pints Tennents lager. Sov mycket gott på det innan vi begav oss i sakta mak ned mot Prestwick. Det blev några stopp som innefattade en rejäl portion Haggis i Tyndrum samt Auchentoschen distilleries i Glasgow. Haggis var precis så gott som jag hade förväntat mig.
Tack för ett mycket bra initiativ och en kanonresa Mange!