115th Boston Marathon – En annorlunda upplevelse
Boston marathon nummer 115. Jag var som alla andra anmäld sen länge och det är svårt att veta ett halvår i förväg hur formen kommer att vara på tävlingsdagen. Kände mig rätt bra i fas i tränignen med 11 veckor kvar till maran men sen gick det utför. Hade som planerat lite mindre träning i februari för att få livet i övrigt att gå ihop så den rejäla fökylningen som kom i början på mars var inte välkommen. Det som heller inte var välkommet var den rejäla vurpan jag gjorde i mitten på mars då jag slog i höften hårt och blev sned i kroppen. Vänsterbenet ville inte riktigt fungera efter det men Rubin verkade få ordning på det och hoppet steg om att få ett roligare funrun i Boston. En lång flygresa gjorde dock att kroppen reagerade och ända sen jag landade på JFK har jag varit väldigt spänd. Framsida lår på vänstersidan har känts konstant trött och det har räckt med att jag spänt baksidorna lite så har dessa krampat. Jättetrött i gluteus på båda sidor hela tiden. Massagen jag fick hjälpte tyvärr bara temporärt. Kroppen i övrigt har dock känts studsig och passen jag genomfört här har visat på att den centrala kapaciteten varit kanonbra. Så frågan har varit om det går att springa maran med ett vänsterben som varit uttröttat från start genom att flytlöpa?
Att komma till Boston under maratonhelgen är speciellt. Överallt ser jag löpare med jackor som vittnar om tidigare lopp här och alla är förväntansfulla. Jag kom till Boston på lördag morgon och stack mer eller mindre direkt till mässan. Det är en bra mässa men mycket folk. På lördagen är det dock lite lugnare än på söndagen och allt går smidigt. Att där få hälsa på Ryan Hall var en stor bonus för mig. En fantastisk löpare och proffs ut i fingerspetsarna. Då det faktiskt inte var några köer att tala om så passade jag på att testa lite olika skor och även investera i några nya. Givetvis köpte jag också den officiella jackan. Det hör till och jag vet att jag kommer vilja fullfölja loppet oavsett vad som händer så att jag kan bära min jacka med stolthet efteråt. Daqen innan loppet så blev det till att träffa Ulf som emigrerat från Täby till staterna och det var skitkul att ses. Han kunde tyvärr inte följa med på pastapartyt som arrangeras nere vid City Hall. Man får en biljett på mässan och en middagstid som man ska hålla men jag fick komma in en halvtimme tidigare. Sällskap med ett brokigt gäng där en snubbe var helt underbar. Han hade sprungit maror sen mitten på sjuttiotalet och åkte alltid upp från Philadelphia för att springa Boston och tog det alltid lite lugnare just här för att njuta av stämningen!
På loppets morgon hade jag väckning 05.15 och då hade jag redan varit vaken ett tag. Kände mig pigg när jag promenerade iväg till bussarna ut mot Hopkinton. Överallt var det löpare och efter lite köande så kom jag på en buss som gick vid tjugo över sex. Nästan alla löpare bussas ut i de gula skolbussarna som går från Boston Common och det är en rejäl karavan med bussar som rullar ut från Tremont Street. Killen jag satt bredvid var inte särskilt snacksalig utan jag åt min medhavda frukost i lugn och ro och var klar lagom tills vi anlände till Athletes Village ute i Hopkinton. Hämtade en kopp kaffe och slog mig ner på min medhavda stol tillsammans med ett gäng kanadensare. Fortfarande tidig morgon och jag var glad att jag hade rejält med kläder för solen värmde inte riktigt än. Hade med mig en bok men tiden gick snabbt då vi satt och snackade hela tiden. 50 minuter innan start så blev min fålla uppropad att gå kilometern ner mot start. Lämnade in mina kläder men behöll lite på som jag kunde slänga. Joggade lätt ner mot starten och kroppen kändes jättepigg. Kul! Nere vid starten så tog jag sista chansen att gå på muggen innan jag gick in i fållan 10 minuter innan start. Nationalsången sjöngs och alla applåderade elitlöparna som tog plats framför oss. Nu var det dags. Kände mig otroligt peppad och bestämde mig för att bara springa med flyt och inte dras med i tempot. När startskottet gick så bara njöt jag! Känslan var att alla sprang om mig men det struntade jag i utan rullade på i min takt. Vänsterbenet kändes av redan efter någon kilometer men då jag vet att det inte brukar göra någon större skillnad oavsett tempo så sket jag i det utan hoppades på att det skulle släppa. Det har hänt tidigare att det lättat efter ett tag.
Redan efter tre kilometer fick jag det första lyckoruset när jag gjorde high-five på några barn. Detta underbara engagemang! Kände mig priviligierad och glad över att få vara med om detta. Fortsatte att rulla på utan att bry mig om kilometertider utan fokus på flyt. Noterade ändå att det gick snabbare än vad det kändes som. Det är en väldigt ovanlig känsla för mig under tävling! Första halvan av loppet så är det sträckor av ren landsbygd och första större samhället man passerar genom är är Framingham efter 10 km. Där var det ett rejält tryck på publiken och jag var populär och interagerade mycket med dem. Vilket gav mig en rejäl kick och en känsla av att det skulle gå bra trots att benet inte kändes särskilt bra. För trots det så hade jag flyt i själva löpningen. Försökte hitta skugga där det gick för det var varmt och jag drack där jag kom åt. Vinden i ryggen kändes kanonbra även om det givetvis gjorde att det kändes varmare än det var. Vid 15-16 km så började tyvärr vänsterbenet kännas än mer utmattat. Jag visste att jag inte hade någon brådska till mål men ändå så oroade det. Det som oroade var att jag skulle överkompensera med andra muskler och dra på mig någon skit och tog beslutet att om jag började få känningar någonstans så skulle jag om inte annat promenera i mål. Väl vid Wellesley Girls College och de tjutande tjejerna så glömde jag bort allt som hade med känningar att göra och passade på att dela ut några pussar. Det tillhör och sist jag sprang hade jag inte tid för sånt. Det är svårt att med ord beskriva hysterin som råder längs banan där men det är alltså flera hundra meter med tjutande tjejer som har plakat om att de vill bli pussade. Helt galet och svårt att inte få en adrenalinkick!
Halvmaran passerades på 1.26.05 och nu hade adrenalinkicken släppt och jag kände att det småkrampade och drog i höger ljumske så när jag kom fram till 14 miles så bestämde jag mig för att det fick vara nog. Det stramade och drog hårt i baksidor och utsidor av låren också så jag stannade till och stretchade rejält och promenerade igång kroppen efter det. Publiken ropade och skrek uppmuntrande ord till mig. "You've got it", "you can do it", "you'll make it". Härifrån och in till mål så var det just det som gällde. Efter varje stretch så funkade kroppen fint igen och jag sprang med ett bra steg men det tog bara 5-6 minuter innan det hade stelnat till igen och det var till att stretcha och gå. Jag ägnade mig åt icke-löpning i ca 30 minuter på sista 20 km och då tar det tid att komma i mål. Men publiken var helt makalös. Jag var på ett ypperligt humör och snackade med en massa folk. Ett antal personer hjälpte mig att stretcha för jag krampade något fruktansvärt i baksidorna när jag försökte stretcha framsidorna själv. Jag fick apelsinklyftor och bananbitar av barn och till och en gel av en liten flicka. Det här var en helt ny upplevelse för mig att se så mycket av det som händer bredvid banan. Något jag framför allt kommer att minnas är amerikanen i den gröna tröjan som jag första gången träffade i den andra av Newton Hills. Vi snackade lite och jag sprang om honom varje gång jag sprang och han sprang om mig när jag promenerade eller stod still. Varje gång så gav vi varandra uppmuntrande ord och en klapp på axeln. Blev så glad varje gång jag såg honom. Ett annat starkt minne är den unga killen som hjälpte mig med stretch vid toppen på Heartbreak Hill. Han vrålade i mitt öra att jag skulle klara av det och jag lovade honom att komma i mål oavsett vad som hände. Det kändes om att alla människor längs vägen hjälpte och hejade på just mig. De skrek mitt namn, de skrek mitt nummer och de skrek "Go Sweden". För mig.
Det känns som att jag såg precis allt som hände längs banan och jag hade faktiskt inget minne från det förra loppet att det var så mycket folk vid sidorna under andra halvan och att ljudnivån var så hög. När vi svängde in på Boylston Street och det enormt långa upploppet så bara njöt jag och tog in den här upplevelsen. Oerhört mycket publik sista biten och jag tryckte på rejält i steget sista minutrarna in till mållinjen. När jag väl korsade mållinjen så var jag helt överlycklig över att jag tog mig i mål. Uppenbarligen handlar det inte bara om tider ens för mig. Överlycklig men snurrig och med alla känslor på det så kom tårarna vid målgång. Värmen hade tagit hårt för en som inte är van vid den. Även om det inte var mer än 17 grader så var det svårt att hitta skugga och jag hade förlorat mycket vätska. Fick hjälp av en funktionär som stöttade mig ett tag och sen bälgade jag i mig vätska för nu kom törsten på allvar. Jag hade inte långt till hotellet men det gick banne mig inte snabbt. Trevligt sällskap av en dansk ner till hotellet så det gick ändå rätt bra även om det var väldigt långsam promenad och svårt att hinna över övergångsställen med ett vänsterben som var lite väl vobbligt.
Att dricka öl med Ulf kändes inte som ett alternativ efteråt utan efter att ha fått i mig tre liter vätska så blev det pizza tvärs över gatan med sällskap av Jim från New York som också hade sprungit. Många intressanta diskussioner och en bra avslutning på dagen. Nu idag känner jag mig helt ok i kroppen om än med ett väldigt slitet vänsterben och är redo för en dag på stan i min fina nya jacka. Hoppas du orkade läsa till slutet för jag har bara pladdrat för att få ner något på pränt så att jag kan minnas bättre själv sen och för att få dela med mig lite om hur det är att bara genomföra något för någon som gärna alltid vill prestera. Det jag tar med mig är all glädje och att jag kunde kämpa mig igenom det här loppet med gott humör trots problem.
