Frankfurt Marathon 2012 – Ich bin ein eismann
Efter två timmar, fyrtionio minuter och tolv sekunder korsar jag mållinjen i Festhalle och utmaningen är över. Glädjen och lättnaden över att komma i mål var monumental men det skönaste av allt var nästan att få komma in och värma benen! Okej, att få stanna dom var väl kanske snäppet bättre, men jag tror ni förstår vart jag vill komma. Jag kom alltså i mål inom mitt väl tilltagna fartspann och då går det inte annat än att vara nöjd men jag ska ta det från början.
Jag brukar inte tävla på vintern eftersom jag blir så väldigt stel i låren men nu hade jag inget val. Dagen innan loppet vaknade jag till snöfall och det kändes bedrövligt när jag och Joey sprang iväg på det sista korta passet innan tävlingen. Trots långa tights och massor av kläder blev jag snabbt stel och den farten på 4 min/km vi höll kändes på ett sätt busenkel och joggmässig, men samtidigt som maxfart för hur snabbt jag kunde röra benen. Men på söndagen skulle solen komma fram och vinden bli snällare och jag försökte i Paddingtons sällskap dämpa ångesten över vad som komma skulle så gott jag kunde . Det gick sådär. Ångesten handlade inte om distansen och inte om förväntat resultat utan helt om hur det skulle kännas att springa 42 195 meter med ispinnar till ben. Nu vet jag.
På tävlingsmorgonen visade sig Frankfurt från sin allra bästa sida när man stod på insidan av fönstret. Där kunde jag dock inte stanna och med Paddington i sällskap jag mig ut för att värma upp runt ankdammen utanför hotellet. Påpälsad med flera lager kläder kändes det att temperaturen kanske till och med var på minussidan och det var riktigt kallt i skuggan. Däremot kände jag mig friskare än någonsin för att vara maratonmorgon. Det var som om jag glömde bort att vara lopphypokondrisk och det var en befrielse. Tiden gick snabbt och jag hittade in i startfållan och till RW-Jonas. Paddington tog hand om alla varma kläder och önskade mig lycka till och nu var det snart dags.Trevligt prat i fållan gjorde att nervositeten aldrig riktigt kom utan jag kände att jag springer på känsla och det är inte mer med det. Inga kilometertider att ta hänsyn till utan bara att flyta med.
Pang och så var vi iväg. Det var mycket folk i vägen och jag fick chansen att beundra Jonas teknik att hitta bra luckor och det tog 500-600 meter innan jag kom ikapp honom och sen sprang vi och snackade de första kilometerna. Jag visste att han planerade runt 4 min/km till en början och det kändes väldigt lagom i min kropp. Benen var stumma som bara den men kroppen i övrigt kändes väldigt pigg. Vid 3 km kom Mattias ifatt oss och då gick farten upp något men det kändes helt okej. Kanske att jag gradvis skulle kunna höja farten? Visst gick det lite snabbare men allteftersom kilometerna rullade på kände jag att den obehagliga känslan jag hade i låren inte planerade att gå över. Höga hus ger mycket skugga och jag började nu tycka rätt synd om mig själv. Jag fattade att det skulle bli en lång dag. Lite som en 35 km lång sista mil. Även om jag verkligen jobbade med det positiva tänkandet kändes det mentalt jättejobbigt. Men det fanns definitivt ljuspunkter.
När vi hade passerat milen kom en lång sammanhängande sträcka med solen i ögonen och oj vad det var skönt. Den obehagliga mjölksyreliknande känslan i låren var som bortblåst och farten var lätt att hålla. Dessutom var en fjärdedel avklarad och jag vet att distansen i sig inte är något problem. Men så sprang vi över floden och det blev skugga igen. På 30 sekunder var det ispinnar till ben igen och jag började med taktiken att ta en kilometer i taget. När en kille från IF Linnea kom ikapp mig vid 17 km var det väldigt välkommet och vi sprang och pratade i tre kilometer. Det var precis vad jag behövde! Även om han stack iväg efter två mil så kom solen och lagom till halvmarapasseringen hade benen tinat upp och nu gick det jättelätt. Verkligen jättelätt! Jag hittade en klunga och känslan var hundra procent positiv. Vi kom tyvärr ikapp Joey och jag såg på långt håll att han var krokig och jag försökte peppa honom men märkte att han verkade bortom räddning.
Min väg hem såg betydligt mer positiv ut men baske mig om det inte kom ett skuggparti efter att vi hade passerat tillbaka över bron och pang sa det, hej ispinnar och hejdå klungan. Jag återgick till min taktik med en kilometer i taget och den fungerade över förväntan. När tre mil var passerade började jag bli nyfiken på om jag skulle bli tvungen att ta mig genom en hederlig maratonvägg någonstans framöver. Det var lite motvind här och där och jag märkte att det gick att spara energi om jag under kortare perioder sökte skydd bakom löpare jag sprungit ikapp. Så medan jag räknade ner mot 35,5 km var det egentligen inte jobbigare än det varit från start och när jag där passerade en ivrigt hejande Paddington såg det tydligen väldigt lätt ut i steget för mig.
För så var det faktiskt fram till den sista biten. Jag hade egentligen aldrig någon möjlighet att öka farten och hade nog knappt kunnat springa snabbare om det hade varit en miltävling. Men det var å andra sidan inte jobbigt i egentlig mening. Det kändes snarare som om jag var ute på ett vanligt långpass. Fram till den sista halvmilen! Då blev det hederlig maratonlöpning. Endast sex veckor av asfaltsträning och tävlingsskor på fötterna tog ut sin rätt och nu började benen skrika om att stanna. Korta partier av sol mellan husen lindrade men tog inte bort känslan av att kroppen ville stanna. Jag tappade lite fart men inte mer än att jag hade fina chanser att ta mig in under 2:50 och min egen lista. Jag fokuserade enbart på att försöka hålla flyt i löpningen för jag visste att då skulle farten vara fortsatt dräglig. Det var det enda jag brydde mig om och visst kändes det lättare av att jag passerade många löpare. Och på något konstigt sätt gick den sista biten (mentalt) lätt trots att låren skrek av smärta och plötsligt hade jag goda marginaler för att klara den tiden. Sista biten upp mot mässan var kort och lång på en och samma gång men rätt vad det var fick jag springa in på en röda mattan. Jag hade tänkt sträcka upp en näve i luften men glömde bort det i ren lycka över att få komma in i värmen och plötsligt var det över. Oj. Vad. Skönt. Mindre skönt att konstatera att en sena i foten var väldigt överansträngd och att jag nog hade sprungit med en liten bristning i låret under en lång bit. Det var mer haltande än vanlig efteråt om jag säger så men va fan, det är ändå löpvila efter säsongens sista tävling.
Det var en annorlunda upplevelse att egentligen aldrig bry mig om kilometertiderna förrän sista halvmilen. Det var en annorlunda – men inte angenäm –upplevelse att springa med så stumma ben under så lång tid. Men det var en alltigenom angenäm upplevelse att få göra comeback på asfalten. Det var nästan 19 månader sen sist och jag ska återkomma om det. Min nyfikenhet på vad jag skulle kunnat springa på med väder som passar mig bättre är inte stillad, men det är faktiskt av underordnad betydelse utan jag är tacksam för att jag fått springa ett maratonlopp igen. Jag tycker dessutom att jag genomförde loppet på ett väldigt bra sätt efter förutsättningarna. Och jag är väldigt tacksam för att jag fick en fin helg med det bästa av sällskap. Och sen sak ska ni veta, öl vid poolen efter ett maratonlopp smakar godare än gott.
| Kilometerpassering | Tid | ||
| 5 | 0:19:54 | ||
| 10 | 0:39:32 | ||
| 15 | 0:59:20 | ||
| 20 | 1:19:07 | ||
| HM | 1:23:27 | ||
| 25 | 1:39:02 | ||
| 30 | 1:59:12 | ||
| 35 | 2:19:40 | ||
| 40 | 2:40:17 | ||
| 42,195 | 2:49:12 |