113th Boston Marathon – I did it my way
När jag anmälde mig till Boston så var det med bara ett par tankar i skallen. Att ha kul. Att få uppleva denna legendariska mara och känna ordentligt på banan. Tidsmål fanns inte på kartan då jag visste att det var risk för såväl värme som motvind. De två grejer jag har svårast för. Träningen under vintern gick dock riktigt bra och då skapas lite förväntningar. Det kändes verkligen som det fanns riktigt bra tider att få ur kroppen. Så det var mycket koll på väderprognoser innan. Skulle jag få chansen? Sista passet dagen innan körde jag hälften med vinden och hälften i motvind. Medvindsdelen kändes sjukt bra medan motvindsdelen kändes stel och kantig. Tog då ändå beslutet att jag skulle försöka gå mot 2:37:15 i hopp om att det skulle lösa sig med klungor! Visste att formen var riktigt bra och jag ville verkligen ge det en chans. Det fick bära eller brista.
På morgonen tog vi tåget från Lechmere ned till Boston Common för att åka skolbuss ut mot Hopkinton. Vi kom till bussarna runt sex och det var redan långa köer. Efter en promenad lite längre bak i leden så kom vi ändå på en buss rätt snabbt. Alla gula bussar satte av i karavan och vi var på väg. Åt medhavd frukost på bussen och sen tillbringade jag resten av färden pratandes med Michelle från Ohio som var en riktigt duktig ultratjej. På så sätt gick resan snabbt och hastigt och lustigt var vi framme. Nästan tre timmar kvar till start och vi gick ner till Athletes Village och fällde upp våra medhavda campingstolar. Kallt var det så in i bängen på morgonkvisten och det var svårt att hålla värmen trots flera lager med kläder! Tiden gick ändå rätt snabbt och klockan nio var det dags att börja gå ner mot fållorna. Lämnade in de kläder som vi inte ville slänga och tog en kort uppvärmning för att få ur kylan ur kroppen. Det var rätt långt att gå ner till fållorna så när vi kom fram dit var det bara en halvtimme kvar till start. Vi sa adjö och önskade lycka till och gick in i respektive fålla. Snart därefter träffade jag på Karnis i fållan och vi fick sällskap av en exilsvensk som filmade och intervjuade oss så nu finns jag på Youtube. Kul och trevlig kille! Träffade dessutom en duktig kille från USA som jag kände sen tidigare. Två stridsflygplan flög över oss, nationalsången sjöngs och sen var det dags.
Startskottet gick och jag tog det riktigt lugnt mile 1. 15 sekunder efter plan men det kändes rätt att göra så. Nu började jag aktivt leta efter en vettig klunga att springa med och det hittade jag. Trodde jag. Det är ju en del utför första biten och det gick i en väldigt bra fart. Hittade rytmen och började mata på. När vi passerade 5 km så var jag bara 5 sekunder efter schemat så med andra ord höll jag farten som jag planerat hyggligt exakt. Nu började det plana ut och till min förskräckelse sänkte dom inte farten. Vilket var min plan. Vid 7 km så högg det till lite i baksida vänster lår och jag blev alldeles kall inombords. Vad är det som händer? Kändes som att det var kylan i motvinden som skapat lite för stela ben. Eftersom det ändå gick för fort så sänkte jag farten. Efter någon kilometer så började det släppa och jag var lugnare. Problemet nu var att det var mer enskilda löpare runt mig än någon klunga. Trots att jag nu sänkt farten så gick andra femman på 18.15 men jag hade nu inga vettiga ryggar. Det kom en klunga bakifrån men dom körde fortare än jag ville så det var bara att låta dom gå om jag inte skulle spränga mig. Jag var väl medveten om att det ändå antagligen gick för fort men jag hoppades att det skulle bildas någon grupp av de strölöpare som ändå fanns. Nu fick jag dessutom ont i magen av sportdrycken och jag skulle ljuga om jag påstod att humöret var på topp.
Nästa spännande grej som hände var att jag krampade i nacken vid 13-14 km. Högst troligt pga jag spände mig i kylan. Försökte slappna av så mycket dom det någonsin gick och då släppte det. Genom att ta både sportdryck och vatten vid vätskekontrollerna (som fanns vid varje mile) så försvann dessutom magonten! Så ja, svackor har man alltid men jag vet att oftast kommer man ur dom. Farten var dessutom helt ok trots att det kändes som att det gick riktigt lusigt i motvinden. Gick in i mig själv ganska hårt fram till 20 km och hade varken ups eller downs den biten. Sen kom vrålet! Hur några tusen collegetjejer kan låta som en mindre orkan är mer än vad jag kan förstå men så var det. Helt otrolig känsla att springa halvsolo genom korridoren av hejande tjejer vid Wellesley College. Jag high fivade friskt och det fanns inga som helst känslor av trötthet! Halvmaran passerades på 1:18:36 eller liknande och jag tänkte att nog fan kan jag dra andra halvan på 1.20. Sänkte återigen farten ett litet snäpp och allt kändes väldigt görbart. Trots att jag visste vad som väntade. Vid ca 24 km började den serie av backar, Newton Hills, som avslutas med Heartbreak Hill. Den första var ganska lång och jag visste att jag skulle behöva offra lite sekunder här så det gjorde jag. Kändes helt ok och kom igång igen sen på platten. Den andra backen funkade också rätt bra men i den tredje så började det vara lite sirap i framsida lår. Fick heller inte riktigt upp farten igen på platten och jag visste att jag hade Heartbreak Hill kvar. Den var inte rolig. Den var allt annat än rolig.
Under normala förhållanden så hade jag nog tyckt den var lätt som en plätt men nu kände att jag skulle nog helst promenera uppför skiten. Det var hur mycket publik som helst så det var bara att bita i. Nog kom jag upp alltid. Problemet var att det var 10 km kvar. 10 km som jag borde kunnat springa rätt snabbt om inte benen var döda och vinden friskade i än mer. Fick liksom ingenting gratis och jag kände att loppet var kört. Tankarna nu var mer hur långsam tid jag skulle få om jag promenerade sista biten. För dålig, jag springer en mile till. Nu då? Shit, måste springa en mile till. Nu är det visst bara 4 miles kvar och det kan man ju alltid springa. Tänkte att jag tar vilka kilometertider som helst bara jag får komma i mål. Å andra sidan så får jag stanna tidigare om jag masar mig i mål snabbare. Benen var som värkande telefonstolpar och dom som inte testat att springa på såna ben kan inte för sitt liv föreställa sig hur det är när varje steg känns som att någon drar ett baseballträ rätt in i framsidan på låret! Den legendariska Citgoskylten passerades och nu var jag ju faktiskt i centrala Boston.
Ett par svängar och plötsligt ser jag målet! Massor med folk och det är nog det enda som hindrar mig från att gå sista biten. Målet är alldeles för litet så jag förstår att det kommer ta ett tag den sista biten men plötsligt så är jag över mållinjen. Jisses vad skönt! Tiden blev inte alls vad jag ville men just då spelade det absolut ingen roll. Jag hade sprungit Boston Marathon. Jag fick ett enormt personligt publikstöd tack vare mina svenska flaggor med mitt namn på linnet. Det var ”Go Sweden”. Det var ”Heja Sverige” på flera ställen. Det var ”you look strong” och en massa andra uppmuntrande fraser. Helt otroligt och något jag kan unna alla att få uppleva.
Nackdelen med att springa mer eller mindre solo i motvind är uppenbar men med publiken fanns det alltså fördelar. Massor med dricka- och matstånd från civilpersoner och ett enormt engagemang för stadens stora mara! Jag är nöjd med den prestation jag gjort. Jag spände helt klart bågen lite för hårt såsom loppet och föutsättningarna var men jag tror helt ärligt att jag skulle göra om det igen. Jag kunde omöjligtvis veta att jag skulle bli så ensam så tidigt. Trodde heller inte att jag skulle bli så stel i låren av kylan som jag blev. Jag har varit med om det tidigare på maror men då har jag sen kommit in i medvind och det har snabbt släppt. Måste fixa något vettigt liniment som håller ett tag om temperaturen sjunker ner mot 6-7 grader och det blåser. Annars ryker min löpekonomi. Hur man än vänder och vrider på det så har jag sprungit Boston Marathon. Jag kom 281:a av 26 000 löpare trots krasch i ett lopp man måste kvala in till ganska tufft och det känner jag stolthet över. Mot nya djärva mål!
