Frankfurt Marathon 2007 – Die Geschichte
Prolog:
Hösten 2007 går till
historien som en av de struligare. Grundträningen var mer än gedigen och efter
fjälläventyren under sommaren så var det dags för fartträningen i augusti, som
sedan skulle följas av en ”riktig” tävlingscomeback på St:Eriksloppet. Men jag
hann bara med tre bra fartpass innan olyckliga omständigheter vilka började med
en icke-självorsakad nackspärr snabbt övergick i att vänster sida av ryggen
krampade och gav ischiasliknande symptom i vänsterbenet. Fick anpassa träningen
och jobba mig upp i fart sakta men säkert. Första tre veckorna i maraprogrammet
så gick det bra framåt. Sänkte mig med 10 sek/km i marapuls trots att jag ökade
längden på passen. Detta trots att jag bara körde 2/3 av fartpassen jag
planerat.Tyvärr så gjorde det lite onaturliga löpsteget att det blev en liten
bristning i höger vad i stället. Fick bra behandling men tre veckor av vettig
träning försvann. Som grädde på moset så kom en seg förkylning som gav
vilodagar lite här och där. Det följdes av en bra vecka på slutet innan
förkylningen kom tillbaks med bara 8 dagar kvar till maran. Allt detta gjorde
att jag var extremt osäker på min kapacitet. Att den inte var på max kunde jag
räkna ut med bakdelen men jag hade ändå en bra grund och de flesta långpass
hade jag kunnat genomföra och dessutom på ett bra sätt!
Vi reste ner två dagar innan för att slippa stressa och fredagen spenderades till stor del på mässan och lite i spa-avdelningen på hotellet. Det kändes kanon men på lördagen så kände jag att förkylningen spökade igen. Jag hade tjocka bihålor och huvudvärk igen, illa illa. Körde ett kort pass tillsammans med Annica, Andreas och Jens Jonasson men det släppte ändå inte. Valde att ta lite Rinexin och en värktablett för att åtminstone få sova bra och voilá så kändes det mycket bättre. Nu kanske det kunde bli skoj det här. På söndagen så vaknade jag tidigt och kände absolut ingenting av förkylningen. Däremot så satt nerverna utanpå kroppen. Har man inte tävlat på allvar på 18 månader så är det svårt att hålla sig lugn! Efter en frukost tillagad på rummet så var det ner till mässan för att lämna in alla drickaflaskor. Nu känns det att det är tävling på G… Efter det var det ombyte och den mentala laddning jag alltid gör inför viktiga lopp. Ok, this is it!
Loppet:
Som vanligt inför maran
så är det kort uppvärmning och lite töjningar innan det är dags att smita in i
startfållan. Naturligtvis ut ur den en gång också för att pinka men inga
problem att få en bra plats. Jag och Annica peppar varann samt hittar Jens som
vi hälsar på kort. Ger Annica hennes sista förhållningsorder om hur hon ska
genomföra loppet och sen är det bara att vänta på start.
Speakern räknar ner och
pang så är vi igång. Det känns riktigt skoj att komma iväg i det perfekta
maravädret, 8-10 grader varmt och mulet! Som vanligt är det massor med folk som
hejar första biten och jag fokuserar på att snabbt komma in i ett bra
avslappnat löpsteg och det lyckas. Jag har inget tidschema utan tänker gå på
känsla hela vägen så jag är nyfiken på vad första kilometern ska visa, 3.57
(3.50 från mattan). Helt okej med tanke på att det är svagt utför. Nu är det
fritt att springa som jag vill och det känns som det går långsamt men jag vill
hålla min avslappnade fart. Går naturligt ytterligare lite långsammare ett tag
på grund av svag uppförsbacke men ner mot 5 km så rullar det på bra. Första
femman går på 19.38 och det känns jättebra. Får tag i min dricka trots att en
kille tvärnitar framför mig men det kostar inte mer än ett par sekunder. Nu
ligger jag tillsammans med en finsk elittjej och hennes plog av stöttande
löpare. Det passar mig ganska bra men vid 7.5 km tycker jag att det går för
långsamt och drar ifrån den stora klungan och en tysk hakar på. Han går om och
jag tar hans och farten känns perfekt men kanske lite ansträngt och vid nästa
kilometerpassering förstår jag varför. Oj, 3.42/km.! Slår av på farten och får i
stället sällskap med en kille som har ett riktigt fint maratonsteg. Hans fart
känns helt perfekt och jag ligger i rygg på honom i flera kilometer tills det
kommer en ny klunga. Gelen vid 12.5 km satt som en smäck och vid 14 km så
börjar jag till och med tro på pers! Den nya klungan kör på ganska bra men vid
15-16 km så känner jag ett litet hugg i framsida lår på mitt vänsterben. Det
försvinner ganska snabbt men något känns inte helt rätt. Vid 18 km så bestämmer
jag mig för att lugna farten lite för att inte riskera hela maran och det känns
verkligen som att jag är ute och joggar i en fart som ligger på strax under
4.00/km. Men vänsterbenet som strulat hela hösten känns lite skumt. Börjar
redan här använda mig lite av mina mentala knep och det hjälper. Hade en tanke
att jag skulle i alla fall komma fram till halvmaran innan jag ens kan fundera
på att kliva av! Denna passeras på 1.22.36 och det känns lite overkligt att jag
håller en fart ned mot 2.45 trots joggingkänslan. Eftersom jag släppt klungan
så är det sololöpning som gäller och det kräver lite högre koncentration men nu
har jag en period då det går ganska lätt igen och känner inga konstigheter!
Mellan 23 och 25 km så
plockar jag faktiskt lite folk för första gången på länge och det känns som om
det inte är så långt kvar men tji fick jag! När 26 km närmar sig så börjar det
hugga lite i höger skinka och i vänster framsida. Det här känns inte bra!
Upplever det som att jag tappar väldigt mycket fart men det är inte så mycket i
praktiken. Tanken nu är att jag måste ta mig fram till 28 km. Sista 14 km har
jag klarat av tidigare när jag haft stora besvär så om jag bara tar mig till 28
km så ska jag fixa det. Det går och nu börjar det kännas av kramper i båda
vaderna dessutom samt i andra framsidan. Vägen hem består nu av att klara 500
meter i taget samt att räkna febrilt på vilken fart jag måste hålla för att
komma in under 2.50 samt ett gäng andra sluttider. Vid 30 km (1.58.41) så har
jag trots allt över en timme på mig att komma in under 3 timmar och jag tänker
att så mycket ska jag bara inte kunna krascha.
Men kilometertiderna
kryper nu sakta men säkert uppåt. Det tidigare toksäkra 2.50 är fortfarande
klart inom räckhåll men jag vet att jag måste ha ett vettigt steg för att kunna
hålla den fart som krävs hela vägen in. Dom ligger dock fortfarande på rätt
sida gränsen (4.07-4.11) och det är det som håller mig från att kliva av. Det
och det faktum att det är första loppet på länge samt sista loppet för
säsongen. Men nu är det en mental kamp. Varenda litet knep jag kan försöker jag
med och stundtals lyckas det riktigt bra. Jag är ganska fräsch i skallen men
eftersom benen gör så ont så är det knepigt värre. Jag vet att publikstödet
kommer bli bra sista 7 km samt att jag tänker att Red Bull kanske ger mig
vingar efter 37.5 km. Dessutom är jag så nära nu att jag får bara inte ge upp.
Något annat som verkligen hjälper i detta stadie är att namnet står på
nummerlappen. Som sololöpare sen ca 18 km så har jag fått ett enormt stöd! Folk
ropar saker som ”Läuf Marcus”, ”Super Marcus”, ”Super Piraten” och bara
”Schnell schnell”. Dom är verkligen helt fantastiska.
När jag kommer mot 36 km
så känns det plötsligt att det är ingen självklarhet att jag kommer att kunna
komma i mål överhuvudtaget och det var en väldigt konstig känsla. Farten
hoppade upp från 4.10 till 4.22 på bara en kilometet och kramperna kommer
liksom om vartannat. Skulle alla komma samtidigt på alla ställen så skulle
faktiskt benen stelna helt! Å andra sidan så känner jag att jag borde kunna
promenera i mål i så fall för jag vill verkligen i mål. Stretar på men vid 37,5
km så passar jag på att gå och stretcha ut lite samtidigt som jag dricker Red
Bull. Känns lite bättre efter det och med den fart jag ändå kan springa i så
borde jag kunna ta mig lyxen att springa fyra minuter och gå en minut hela
vägen in utan risk för att Annica eller Andreas kommer ikapp. Nu behövs inte det
utan jag tar mig ända upp till 40 km innan det är dags att stretcha igen.
Passar på att dricka lite mer sportdryck i hopp om att krampkänningarna ska
släppa och det känns något bättre vilket håller i sig i nästan två minuter!
Nu är det så nära men
ändå så långt borta.. Jag vill helst promenera hela vägen in i mål men märker
att jag springer förbi löpare trots det nu oerhört skabbiga löpsteget. Verkar
som om jag drar mig fram med hjälp av bålmuskulaturen snarare att använda
benen. Sista biten är oerhört lång men jag lyckas ända avsluta sista 2.2 km på 9.36
(4.21/km) och det känns som en enorm lättnad när jag går i mål. Stapplar snabbt
ner och hämtar banan, red bull, sportdryck och kaffe. Trycker i mig allt utom
kaffet som jag tar med mig upp mot målet igen. Hinner precis dit för att möta
Annica som kommit i mål 6 minuter senare. Känns otroligt stort att hon sprang
så bra och det uppväger min egen ”förlust”! Kul att ha fått äran att träna någon som presterar så bra. Topp 10 i Sverige! Hittar sen Cédric som varit
ledsagare åt synskadade Henrik som sprungit in på 3.04 och klarat kvalgränsen
till Paralympics och alla är på mycket gott humör. Spanar efter Andreas men
hittar honom inte vilket vi däremot gör uppe vid massagen. Han har också klarat
sitt mål så det är glada miner. Efter mycket övertalning så fick vi massage
trots att vi inte duschat och det satt inte helt fel.
Epilog:
Direkt efter loppet var
jag ganska besviken på min egen insats. Eller egentligen inte på insatsen utan
på tiden. Känns lite konstigt att inte egentligen vara mycket snabbare än för
tre år sen men det finns ändå mycket positivt att hitta i prestationen.
- Jag har tidigare aldrig sprungit maran med
inte annat än enstaka kvalitetpass under de senaste 18 månaderna
- Jag väger lite mer än normal tävlingsvikt
vilket borgar för att jag har hygglig kapacitet med normal matchvikt
- Jag fick springa en mara igen
- Jag känner mig oerhört mentalt stark som
fixade det här
- Jag saknade helt de långa passen i
tävlingsfart men höll ändå ihop loppet 16 km längre än vad jag sprungit
som längst i såna farter på 18 månader
- Jag hade en väldigt fin fartkänsla trots att
jag inte tävlat på hela hösten
- Jag hade en fantastiskt trevlig resa!
Att jag dessutom har
hjälpt Annica att göra en grym ”riktig” maratondebut där hon går in på topp 10
i årsstatistiken gör mig så stolt att jag nästan spricker! Hade dessutom
förmånen att få träffa eller lära känna ett antal supertrevliga nya människor
under resan. Anders S med kompis, Jens med flickvännen Ylva, Andreas, Anna von
Schenk och hennes tränare Pekka samt Henrik som springer in på 3.04 utan att
kunna se!
Helt enkelt superkul och
jag vill tacka alla som hjälpt mig på vägen för ni har varit många den här
gången. Har fått stöd med allt från massage, sjukgymnastik och naprapati till
att komma med ett få glada tillrop eller frågor hur det känns. Allt detta behövs
och att känna stödet hemifrån under loppet är guld värt! Sen ett lite extra
tack till Annica som varit så himla glad och positiv vilket smittat mig.Du
påminner mig hela tiden om hur viktigt det är med löpglädje och det är ju det
allt går ut på. Tack!
Avslutar med lite siffror
som sig bör:
5 km – 19.38 (3.57, 3.56,
4.03, 3.54, 3.52)
10 km – 39.02 (3.52,
3.52, 4.01, 3.42, 3.57)
15 km – 58.29 (3.54,
3.51, 3.55, 3.55, 3.52)
20 km – 1.18.13 (3.57,
3.55, 4.08, 3.43, 3.57)
25 km – 1.38.17 (4.00,
3.58, 4.03, 3.56, 4.05)
30 km – 1.58.41 (4.06,
3.57, 4.03, 4.08, 4.07)
35 km – 2.19.31 (4.08,
4.09, 4.11, 4.08, 4.12)
40 km – 2.41.46 (4.22,
4.16, 4.35, 4.23, 4.37)
42.2 km – 2.51.22 (4.21,
5.16)
Vissa variationer sista
biten beror på banans beskaffenhet och på pauserna jag tog. Inte på att jag
kunde ”spurta” här och där. J Speciellt värt att notera är kilometer 24 som var
utför och 31-32 som jag inte fattar riktigt! Hade faktiskt inte något minne av
att dom gick snabbare men jag har en teori att det var där jag gick upp på
vaderna lite mer i steget men att det inte funkade något vidare att göra det
mer än i ett par kilometer innan dom började säga ifrån rejält!