Historier

Icebug Mountain Marathon 2007

Så sitter man här och skriver en rapport från ett lopp igen, det var 1½ år sen sist och det är med stor glädje jag känner att det finns något att skriva om igen! Tävlingen ifråga var avslutningen på min grundträningsperiod och en vinst var tänkt att bli pricken över i:et men det blir inte alltid som man tänkt sig. Skulle egentligen sprungit loppet med en jobbarkompis men han drog sig ur i slutet på Juni så i stället fick Mattias den stora glädjen att låta sig plågas tillsammans med mig i Hemavan.

 

Före loppet

Förberedelserna hade gått kanonbra och veckan innan så persade jag på min långa bergsrunda uppe i stugan vilket lovade riktigt gott. Men två dagar innan tävlingen så hände det som inte fick hända. Vaknade upp och kände mig småkrasslig. Mamma och en väninna till henne frågade båda två om jag var sjuk eftersom det lät så på röst och näsa men jag muttrade mest att jag var inte alls sjuk. Testade att springa en mil och det gick inte utan fick avbryta halvvägs då det var jobbigt trots obefintlig fart. Senare på natten så rasade magen och det var med en hel del negativa tankar jag körde ner dom 40 milen till Hemavan. Väl där mötte Mattias upp och han verkade iaf inte reflektera nämnvärt över att jag satt med Fleecetröja och frös när dom andra gick i shorts och t-shirt. Bad till löpargudarna att allt kanske var Vitargons fel, loppnerver eller något annat för inte fan kunde jag vara krasslig när jag skulle springa tävlingen som jag sett fram emot i flera månader? När vi registrerade oss för loppet så flinade funktionären och sa att det var ett riktigt getingbo vi hamnat i konkurrensmässigt. Ingen i tävlingsledningen nämnde oss som favoriter... Shit, vi ville ju vinna. Men nu var det tydligen en del orienterare, skidåkare och multisportare som ville ha ett ord med i laget också. Mattias var fortsatt optimistisk och sa att dom springer vi ju lätt ifrån. Jag var lite mer skeptisk och tippade att vi kunde komma precis var som helst mellan 1:a och 5:a.

 

  IMM06

 

Dag 1

Vaknade upp med huvudvärk men det är något som Vitargon kan ge så två Magnecyl och livet kändes ganska bra. Nu jädrar! En riktigt fin dag med nästan 20 grader varmt och strålande sol när vi bussades ut till starten. Värmde upp lite med Mattias och det kändes faktiskt fortfarande hyggligt. Banan hade vi fått dagen innan så vi visste att vi hade 6 kontroller och den första var lätt men med 300 höjdmeter direkt upp. När starten gick så drog alla iväg i en grym fart. Inklusive Mattias. Själv kändes det inte alls lika bra men försökte haka på så gott det gick. Fyra lag gick loss direkt och vi hamnade på mellanhand. Solen stekte bra i nacken och puls och flås var allt annat än lätt. Hoppades ändå att det skulle lossna så fort det gick utför. Vid första kontrollen var vi femma och hade redan tappat en del. Alla lagen framför oss försvann sedan i en rasande fart nedför sluttningen och med ett annat vägval än vi planerat. Försökte springa på så gott det gick men låg någonstans mellan mil och halvmaraansträngning medan Mattias knappt var andfådd. Jag funderade på om vi skulle bryta redan nu men tänkte att vi kan ju lunka på ett tag till trots att det var allt annat än kul. Men efter 10-15 minuter ser vi att lagen framför har vikt ner på fel ställe. Jag säger till Mattias att nu går dom bort sig och det var precis vad dom gjorde. Tre av dem lite mer än det fjärde. Så, vid kontroll två och en timmes löpning var vi plötsligt i delad ledning med det som skulle visa sig vara slutsegrarna! Plötsligt så fick jag adrenalinpåslag. Fick i mig en bar och vi kunde hålla deras tempo i en stigning på 400 höjdmeter. Mycket också tack vara att Mattias tog min ryggsäck halvvägs. Väl uppe vid ett pass så tog dom åt höger och jag bestämde vänsterväg för oss. Det visade sig vara bästa vägvalet och vid den tredje kontrollen var vi plötsligt i ensam ledning. Inte med mycket men iaf.

 

IMM05

 

Nu var livet riktigt kul igen även om jag var orolig för att inte orka hela vägen. Adrenalinpåslag håller inte i hur länge som helst... På väg ner mot fyran så ska vi springa över ett snöfält på den väg vi valt och tyvärr så är det ihåligt under och bara brister och är alldeles för farligt. Vi blir tvungna att backa och de andra får en lucka. Med tanke på att dom var från orten och kunde terrängen borde vi nog hakat på dom men vi gick vårt eget vägval och tappade lite till nästa kontroll trots den bästa biten löpmässigt på hela dagen. Ner mot näst sista så börjar det ta emot. Det är svårsprungen terräng och återigen så har ledarlaget bättre koll på var man skulle springa för att kunna hålla farten bäst. Även Mattias börjar snubbla lite nu och jag tar tillbaks min ryggsäck för att vi ska kunna springa jämnt. Det tar lite längre tid än planerat ned till femman än planerat men till slut är vi där och nu har vi lyckan att Mattias har vandrat vägen mellan femman och sista kontrollen två dagar innan så han hittar utan karta. :-) Well, lycka och lycka. Han sätter av som ett jehu och jag är så trött att jag vet inte vad jag heter. Med 5 minuter kvar till sista så trampar jag rakt igenom en träbro och faller handlöst med benet fast och Mattias märker det inte förrän jag ger av ett avgrundsvrål. Kommer iaf upp på fötter och märker att vi har nu ett annat lag 70 meter bakom oss. Nu ska vi bara nedför en slalombacke men det går relativt långsamt för mig. Har fått ont i en inflammerad sena under foten och vågar/kan inte slappna av så som jag borde. Pinnar på så bra det går och kontrollen tas trots att den inte riktig ligger där den ska enligt det vi ritat in, men 50 meter klarar man att titta åt sidan iaf. Ned till målet är det sen 100-150 höjdmeter och nu går det bara på vilja. Stupar över mållinjen och blir liggande med ansiktet rätt ner i gräset i ett par minuter. När jag orkar lyfta på skallen så sitter en glad fotograf och fotar vilt. Tack för den liksom. Fattar iaf att vi ligger tvåa och det känns helt overkligt efter hur tungt löpningen gått! Någon kommer fram och säger att jag måste isa och linda benet jag trampade jag igenom bron med och han har rätt. Det ser INTE bra ut. Men med lite ispåse och bandage så gick svullnaden ned till slut som tur var.

 

IMM03

 

Laget som vi hade precis bakom oss har missat sista kontrollen med en kvart men två av favoritlagen droppade in fem respektive sju minuter bakom oss. Jag undrade i mitt stilla sinne hur man kunde missa så men nu vet jag bättre... När kroppen lugnat ned sig så kände jag mig iaf friskare än tidigare. Det var på den positiva sidan tillsammans med placeringen. Det negativa var att  benet såg inte bra ut och samma bens fot kunde jag inte gå på utan att halta när senan blev kall. Dessutom hade den sko som tillhörde den foten börjat falla isär. Men vafan. Lite senpiller, vila och sömn fixade fot och ben. Skon var det bara att hålla tummarna för. Vi gick igenom banan för dag två och konstaterade att det skulle kunna bli stora omkastningar för det fanns en del icke självklara vägval!

 

Dag 2

Båda två sov dåligt men jag kände mig ändå glad när jag vaknade. För första gången på 4 dagar vaknade jag och kände mig frisk. Trött i kroppen men FRISK! Mattias var fräsch efter att inte ha tagit ut sig fullt dagen innan men att jag tog ut mig så fullständigt var ett orosmoment. Vi skulle gå ut 5.15 efter ledarna i jaktstarten och vi sa att vi skulle gå för seger och inget annat. Det fick hålla så gott det gick. Innan start påstod Mattias att jag såg oengagerad ut men nog fanns det laddning bakom det trötta ansiktet.... Återigen en stigning på 300 meter till första kontrollen men nu tog vi på ledarna. Oerhört inspirerande med en terräng där man såg flera hundra meter framåt. Så det blev följa John! Vi tog på ledarna, Team Edge på tredjeplatsen tog på oss och Swerock på fjärde hade också ögonkontakt. Idag var det ett helt annat driv i steget men efter 40 minuter så började det kännas att vi legat på hårt. Vid andra kontrollen så låg vi fortfarande tvåa men täten hade verkligen tryckts ihop nu. Tredje kontrollen låg på en topp. Dagens kanske enklaste kontroll normalt. Enda problemet var att berget låg helt i dimma. Det var bara att hålla järnkoll på kompassen och klättra som en bergsget. Sikten var bitvis inte mer än 30 till 50 meter. Mattias klättrade 10-15 meter före mig med ledarna inom synhåll och jag hade treorna precis bakom. Fyrorna var inte synliga men vi visste att dom var max någon minut under oss. I det här läget är jag fruktansvärt trött och funderar på att bara stanna och sälja Mattias till Team Edge. Har dock testat den här typen av ”rätt” trötthet tidigare och vet att jag kan springa ur den ur kroppen nu när jag är frisk.

 

På toppen är det svinkallt, regnigt och blåsigt men vi är uppe. Inser att det vägvalet vi tänkt ta till nästa kontroll är omöjligt i dimman för vi ser inget utan det blir kompasskurs. Edge och ledarna tappar vi bort i dimman rätt snabbt. Nu är det kompass och höjdmätare som är verktygen för att komma rätt. Känns som lotto om vi ska hitta nästa kontroll om inte dimman lättar men på 1100 meters höjd skingras molnen och vi ser att Edge ligger före men gått snett. Ledarna är borta men Swerock dyker upp precis bakom oss. Blåkörning ned mot fyran och vi är tre lag som stämplar inom 5 sekunder. Jisses vad häftigt. Nu börjar vi chansa och tyvärr kommer vi lite fel ned till en bro som vi måste över. Det i kombination med ett par rejäla vurpor gör att vi tappar tid till täten. Vi väljer att inte följa Swerock som ligger närmast före oss för att ha chansen att vinna. Att vi ska kunna ta dom i en spurt tror vi helt enkelt inte på i det läget utan vi måste välja annan väg och hoppas att den är snabbare. Kör på så hårt vi orkar och när vi får fri sikt framåt nästa gång så är det Edge vi ser som är precis bakom ledarna. Har inte kraft att gå ikapp och när vi kommer upp till den näst sista kontrollen som är ganska klurig så har vi tappat några minuter och är fyra. Sista kontrollen ska vara busenkel. Led ner och sen Kungsleden. Trodde vi. Eftersom vi visste hur vi skulle springa så kollades inte kartan utan vi sprang som dårar utför berget ned till Kungsleden och sen bara matade vi på den i maxfart. Men det tar för lång tid av någon anledning. Mattias känner igen sig vid en lift och frågar mig tydligen att ”ska vi inte ner här”? Jag hör ”hur mår du” och svarar att jag är på väg att kräkas av trötthet. Mattias hör ”nej vi kör på” och sitt trötta sinne protesterar han inte. Vad som hände nu var att vi sprang ut på det ärevarv runt skidområdet som laget som var bakom oss dagen innan hade gjort den dagen och som tog 14-15 minuter. Ridå ner. När vi kom fram till sista kontrollen så var vi iaf fortfarande fyra. För ärans skull höll vi fart ända in i mål och slutade också fyra. Besvikelsen initialt var ganska stor, framför allt för Mattias som kände att han fått hålla igen fartmässigt dag ett. Men samtidigt var det en otrolig lättnad att komma i mål.

 

IMM01

 

Efteråt

Med några dagars distans till tävlingen så är i alla fall jag nöjd. Vi höll jämna steg med riktigt bra lag. Man ska inte underskatta orienterare, skidåkare och multisportare när det är deras hemmaplan... Vi slog lag som hade orienterare som springer milen på under 34 minuter och skidåkare som är 10 minuter bakom täten på vasaloppet och det är inte fy skam. Sluttiden blev 5 timmar och 30 minuter på 40 km löpning i obanad terräng fågelvägen och 2300 höjdmeter uppför så vi höll ändå bra fart totalt även om jag sinkade oss första dagen. Att springa med Mattias var rikigt skoj även om det är jättesvårt att ha det fulla orienteringsansvaret med en så stark löpare som vill hålla upp farten hela tiden. Men utan en skrikande Mattias skulle jag aldrig kommit igenom den första etappen så snabbt! Han har en naturligt talang för den här typen av obanad löpning måste jag erkänna. På det hela taget hade vi en kanonweekend och nästa år så tar vi dom. Så är det bara!