Project Mayhem

I några års tid har jag funderat på hur det skulle vara att springa i fjällen som ett alternativ till fjällvandring. Nämnde denna idé för Lars för två-tre år sen och han var sugen men kanske inte riktigt tillräckligt tränad för det då. I år däremot så kände vi att båda är bra tränade och det passade i tiden att göra ett försök. Många olika sträckor diskuterades och den vi slutligen fastnade för var Saltoloukta-Kvikkjokk. Det är en lagom sträcka rent tidsmässigt för ett första försök samt att logistiken blir lätt när det gick att få skjuts upp till Kebnats av mamma samt att bussen hem från Kvikkjokk kan stanna 150 meter ”hemifrån”. Dessutom går det att köpa mer mat i Aktse samt möjligheten att ta sig upp på Skierfe finns inom de tre dagar vi avsatt för projektet.

 

Utrustning

Vi springer båda två med löparryggsäckar. Min är på 35 liter och Lars på 25 liter. Känns som om 35 liter är ganska lagom när man som oss vill ha med lite extra. I packlistan stod följande:

 

  • Varm tröja
  • Regnställ
  • Underställströja och kalsonger
  • Mössa
  • Vantar
  • Korta + långa tights
  • T-shirt
  • Ett extra par strumpor samt plastpåsar att ha på fötterna
  • Ett extra par kalsonger
  • Sovsäck
  • Liggunderlag
  • Tält
  • Första förband, sporttejp och skavsårsplåster
  • Personliga hygienartiklar
  • Dricksflaska
  • Kosa
  • Kök + gas
  • Fickkniv
  • Fiskeutrustning
  • Mat
  • Sportdryck
  • Bars
  • Gel
  • Solglasögon
  • Pengar
  • Kamera
  • På mina fötter ett par Puma Trailfox och på Lars ett par Montrail

 

Naturligtvis hade en del av detta kunnat slimmas lite men vi ville kunna fiska lite samt, även om man kan bo i stugor så kan oväder komma snabbt och det ger ganska mycket bättre säkerhet om tältet finns med i packningen. Som det senare skulle visa sig så använde vi all utrustning utom vantarna! Så den optimeringen var bra. Den enda missen är att vi skulle haft lite mer pengar eller ett kreditkort för oförutsedda utgifter. Utrustningen fördelade vi på ett sätt så att jag fick ta tältet som var lite mer skrymmande och Lars tog kök och gas. På så sätt så vägde våra ryggsäckar ganska lika.

 

Dag 1

Båten över från Kebnats till Saltoloukta gick den 12/7 klockan 12.25 så strax efter nio packade vi in oss i föräldrarnas bil för skjuts upp de 17 milen till bryggan. Vädret såg inte lovande ut och här och där kom det skurar. Som tur var så var det uppehåll när vi kom fram till bryggan i god tid. Fick lite kaffe i väntan på båten innan mamma gav sig av hemåt igen. Här borde vi egentligen ätit men det är lätt att vara efterklok. Fick nöja oss med Vitargo i stället och det är ju inte fy skam... Småsnackade lite med folk som tyckte det var en rolig approach att springa ner till Kvikkjokk i stället för att vandra och nu var vi riktigt laddade. Båten kom punktligt och klockan 12.45 så hade vi tagit över oss överdragskläderna och kunde starta stigningen från Saltoloukta.

1

Det gick i precis lagom tempo, de brantaste bitarna fick vi gå men efter 45 minuter så var vi uppe på lite plattare terräng och kunde även fylla flaskorna för första gången. Vädret hade hittills varit ganska varmt och svetten rann rejält så det var välbehövligt. Tittade ut över magnifika vyer och långt ner till höger så såg vi sjön Pietsaure vilket väckte minnen till liv. Det var där jag i sjuårsåldern fick mina första rödingar på det nyinköpta draget ”Bingo” samt lillsyrran trodde att det varit kannibaler eftersom hon såg spår i sanden!

 

2

 

Nu började det regna lite och blåsten tilltog men som tur var kom vi till ett vindskydd. Stannade till lite för att få i oss lite bars och vätska. Vi var nu knappt halvvägs till det första stoppet, Sitojaoure-stugorna, ett sameviste där vi hade en båt att passa klockan 16.00. Det skulle vara gott om tid i teorin och där hade vi tänkt oss att fixa lite mat också. Efter det korta stoppet så hade regnet slutat och nu fick vi en fin resa uppe på kalfjället. Benen var kanonpigga och löpningen flöt bra. Det som vi  märkte redan här var att även om det fanns angivna sträcklängder så är dom nog uppmätta på kartan eller med skoter. I verkligheten så slingrar sig leden lite mer och verklig löpsträcka blir längre än vad som är angivet. Den goda tid vi hade på oss kändes plötsligt inte lika väl tilltagen längre utan vi skubbade på. Med några kilometer kvar ner kommer första bakslaget.

 

3

 

En liten lapp sitter uppsatt på en pinne och det den säger är att det går bara en båt om dagen över till Svine på andra sidan Sitojaure. Eeeeh. Det var inte vad vi läst som info innan. Vi resonerar som så att om vi kommer i god tid så kanske vi kan övertala lappen att köra över oss ändå eftersom det ska gå en annan båttur klockan fyra. Vi skubbar på och Lars börjar bli lite sliten vilket oroar. Första dagen har vi nämligen totalt planerat en bit över 4 mils löpning och nu har vi knappt hunnit två mil. Well, det blir nog bra med lite mat bara. Själv så mår jag sjukt bra och har lite av runners high!

  När vi kommer ner till Sitojaure efter 2.20 i effektiv löptid så stövlar jag in hos stugvärden vilket jag får bassning för. Hade ingen aning om att STF’s stugvärdar hade små privata boningar också... Sorry!

 

4

 

Han berättar att vi kan knacka på hos en av lapparna och fråga snällt så kanske vi blir skjutsade i alla fall. Ett uppdrag för charmören Lars helt enkelt! Jodå, han lyckas överala en kvinna att köra över oss. Hon verkar road över att vi springer på fjället och startar glatt båten.

 

5

 

Känns skönt att komma ut på vattnet för det är nu helt vindstilla och rejält med mygg som gillar våra svettdofter. Efter några minuter är vi över och fixar mat och lite vila i vindskyddet vid Svine. Klockan är ungefär halv sex när det bär iväg igen. Nu har vi en tuff sträcka. Först upp på fjället igen, sen av från Kungsleden och upp på Skierfe och därefter ner till Aktse. Totalt ca 22-25 km i teorin med en massa stigning. Det småregnar lite när vi beger oss men maten sitter fint i magen och humöret är på topp.

 

6

 

Allteftersom vi kommer högre upp så blir Kungsleden mindre och mindre och utan kartan så skulle jag faktiskt varit tveksam om det verkligen var Kungsleden vi befann oss på. När vi väl klarat av stigningen så är det dock riktigt fin löpning. Vi oroas lite över vädret men bestämmer oss ändå för att göra avstickaren till Skierfe. Trots avsaknaden av led där vi smiter av så är det jättefint underlag. Tanken är att snedda för att sen komma in på den led som kommer från Aktse upp till Skierfe. Detta tar lite längre tid än planerat och nu börjar det blåsa upp. Sikten varierar ganska ordentligt men när vi fått på oss regnjackorna och hamnat på leden så bestämmer vi oss för att fortsätta ett tag till. Nu stretar vi på rätt bra men det är väldigt stenigt och halt så det är svårt att omsätta kraften i fart framåt. Det tätnar mer och mer nu och med 80 höjdmeter kvar till toppen så går det knappt att följa någon led längre. Vi är nu nedkylda och inser att det skulle vara noll utsikt in i Rapadalen från toppen och att vi snart varit ute på etapp två i två timmar. Läge att avbryta toppförsöket med andra ord. Känns trist men som rätt beslut. Riskerna för skador i förhållande till vad det skulle vara värt att vara på en topp inbäddad i moln gjorde att det var bara att ta sig ner.

 

7

 

 

8

 

Nedvägen blev iaf en riktig höjdare. Vetskapen om att energin skulle räcka trots det bisarrt dåliga vädret fick mig på någon sorts superhumör. Passerade lite vandrare som hejade på bra och sånt ger också extra energi. Studsade ner i bra fart och ändå tog det ungefär en timma! Såg senare i stugan att toppturen var beräknad till 6-8 timmars vandring så det var lite längre än vi trott. Två timmar och femtio minuter tog etappen vilket var mer än planerat. När vi kom fram så såg stugvärdarna lite paffa ut. Hade nog inte förväntat sig löpare på fjället som dessutom såg ut som två dränkta katter. Dom sa åt oss att pröjsa i morgon och vi fick en stuga anvisad åt oss där vi skulle vara helt själva förutom några daggäster. Att sova i tältet var inte att tänka på så det lät kanon. När vi kom dit så var det en kille där och braskaminen var igång. Perfekt! Här skulle det torkas kläder och ätas för fullt. Efter ett tag fick vi upp värmen igen och med lite mat i magen så kändes livet fint. Satt och snackade med ensamvandraren ett tag innan sängdags och sen var det bara att krypa ner i sovsäcken. Sova däremot var en annan femma. Stugan var invaderad av tre miljoner mygg och det blev vansinningt varmt i sovsäcken. Båda två hade allvarliga problem att få till någon längre sömn men några timmar blev det i alla fall innan det var dags att gå upp igen.

 

Dag 2

Vaknade klockan sju för att hinna fixa i ordning mat och utrustning innan båten skulle gå klockan nio. Vi passade dessutom på att proviantera lite i shoppen som var riktigt välfylld vid Aktse. Det hade jag inte trott innan. Ok, vi hade planerat att handla lite där men hade vi vetat om utbudet så hade mer pengar packats ner. Hade inte varit helt fel att kunna unna sig lite chips till exempel. Regnet hade slutat nu men det så fortfarande lite osäkert ut. Fläktade i alla fall precis lagom för att slippa den värsta myggsvärmen men utan att kyla.

 

9

 

10

 

Vid halv tiotiden så var vi över sjön och färdiga för den tredje etappen. Det här borde bli en lätt löpning på ca 24 km men det var det där med avstånden. Benen kändes förvånansvärt pigga och vi tuffade på sakta men säkert genom skogslandet i början.

 

11

 

Enda orosomomentet var att jag fått in någon smuts under stortånageln och det känns i tån. Stannar och rengör och det känns lite bättre. Några hundra höjdmeter upp och vi kommer upp på en riktigt fin platå. Efter en timmes löpning mötte vi ett par vandrare som sa att det var nog inte mer än 9 km kvar till Pårtestugan som vi skulle till. Va? Kunde detta verkligen stämma? Efter en halvtimmes fin löpning så kommer vi fram till ett litet läger/vindskydd och därifrån ska det vara 7 km. Kollar på kartan och det ser bra mycket längre ut och oh ja, det var det också. Skumt. Eftersom vi har massor med tid på oss så pausar vi lite i stugan innan vi tar den sista löpningen. Det är fortfarande jättefin löpning uppe på fjället men det börjar bli mer och mer sten. Dessutom så börjar jag känna av viss sömnbrist så det går lite segare rent allmänt. Vi tar täta pauser för fotografering för vädret är nu suveränt fint.

 

12

 

Man ser hur långt som helst och det är vår sista bit på kalfjället. Det börjar bli riktigt stenigt men vi har tur som har torrt och då blir det inte lika farligt. Löpningen ner från fjället är ganska brant så det går långsammare än jag trott det skulle göra på den steniga stigen. Inte blir det bättre när vi kommer ner i skogen heller utan det är bara att konstatera att det blir nog inte direkt någon mer flytlöpning innan vi kommer till Pårte.

 

13

 

Passerar ett helt gäng med större bäckar och nu börjar fiskesuget vakna rejält. Men det är inte riktigt läge för det i löparkläder, mygg och knott är lite för glada i oss! Till slut så kommer vi fram mot Pårte och då har vi trott att vi ska vara framme när som helst i säkert en halvtimme. Drygt tre timmar tog det vilket var en timme mer än vi trodde för två timmar sen. Allting ser helt öde ut men vi knatar in i stugan för att fixa käk och kolla läget. Verkar som om det går bra att bada i sjön och då vi missade kvällsrengöring igår så prioriterar vi det först. Det var precis så kallt som man någonsin kunde tänka sig men oj vad skönt att bli ren.

 

14

 

Tån gör ont, nageltrång, men lite fotvård så är den nog ok i morr’n. Vi får i oss mat och snackar lite med en mamma med dotter som kommit för att bo i stugan för natten. Dom verkar inte så sociala utan väljer den andra halvan av stugan så att dom får vara för sig själva. Men nu är det fiske som gäller! Vi stretar på med jämna mellanrum hela eftermiddagen och kvällen men utan någon större lycka. Jag får en enda liten öring och då det känns meningslöst att laga till en så liten så får den komma hem till sjön igen. Senare berättar stugvärden som verkar vänt på dygnet att det är på natten dom är aktiva i den här sjön. Både stugvärd och fisk med andra ord! Knotten har nu kommit på allvar och då jag inte har ekonomi att bo i stugan så ska tältet sättas upp mitt i knottsvärmen. Tält verkar vara något dom gillar så när jag kryper in i det för att sätta upp pinnarna så far dom efter. Nu är det mer knott i tältet än vad jag trodde var möjligt. Det låter på fullt allvar som en bikupa!

 

15

 

Vet inte riktigt hur detta ska lösas men vi beslutar att Lars ska sova inne i stugan. På så sätt blir det bättre med utrymme och en av oss får bra sömn vilket känns vettigt. Framemot kvällen dyker vår vän från Aktse upp, honom tog det 8 timmar att gå sträckan vilket säger en del om den verkliga längden. Stugvärden vaknar runt åtta på kvällen och  vi sitter och snackar en massa fjällsnack och får höra vådliga fiskehistorier. Öringar som tar lämmlar och som kliar av parasiter på träd som hänger strax över vattenytan. Intressant. Mycket intressant.

 

Men nu ska knotten ut ut tältet. Testar först med rök och det funkar inte. Däremot genom att med gemensam ansträngning vifta ut dom med tidningar inifrån tältet så blir det drägligt. Dessutom ska knott enligt stugvärden inte bitas i tält så det ska nog gå att bo i alla fall. Somnar till slut riktigt gott och vaknar bara varje gång jag glider av mitt lilla liggunderlag. Är uppe och pinkar vid fyra på morgonen och då ser jag hur vår stugvärd står och fiskar vid sjön i solen. Vilken idyll!

 

Dag 3

Vi tar lite sovmorgon dag 3 då bussen från Kvikkjokk inte går förrän vid fem och det inte är mer än 18 km löpning. Nu har vi hört av stugvärden att de första kilometrarna tydligen är fortsatt steniga så även om vi tänkt köra på ganska hårt och det är svagt utför andra halvan så räknar vi med två timmars löpning.

 

16

 

Det här är den finaste dagen av de tre så det får bli korta tights för mig. Najs! Känns otroligt skönt att starta sista etappen efter att ha jiddrat en del med våra nyfunna vänner. Nu är det skogsland som gäller hela vägen men första delen så är det ändå fin utsikt in mot fjällen och solen står högt. Av tån känner jag inget idag och allt är egentligen perfekt. Av någon anledning så känns det som om vi varit ute otroligt mycket längre än de 46 timmar som gått sen vi startade. Tiden går rasande snabbt och pauserna korta, några snabba foton och vätskepåfyllningar är allt. Sista halvtimmen så jobbar vi upp ett rejält flås. Vill passa på att känna på lite fart också.

 

17

 

Att ryggsäcken nu är något kilo lättare gör nog också sitt till. Skogen är jättefin och den enda incidenten är att jag blir biten på vaden av en broms. När vi kommer ner mot fjällstationen efter två timmar så tar vi kort på oss båda med självutlösaren och vandrar sen ner för att få en dusch.

 

18

 

Stationen är dock stängd mitt på dagen så det får bli ett rejält kallbad i stället men det är soligt och varmt så det känns bara uppfriskande.

 

19

 

Magen kurrar rejält nu och dom pengar som är kvar räcker fint till en Kvikkjokksburgare och en stor stark. Att det kan smaka så bra med en öl! Nu är det bara bussfärden hem kvar så efter lite softande så tuffar vi hemåt och vid åtta på kvällen så blir vi avsläppta utanför båtplatsen. Project Mayhem är över!

 

20

Analys

Resan blev kanonbra och de missar vi gjorde var att inte ta reda på hur långa dagsmarcher det var i stället för att kolla på distanser samt vi skulle haft mer pengar eller ett kreditkort. Hade varit skönt mentalt att veta hur lång löptiden var. Som det var nu så löste det sig men det kunde blivit tufft om någon av oss blivit sliten. Det kostar en del med alla båtfärder samt är det ruskväder så tjänar man en del på att kunna sova inne så pengar behövs. Att ha tillgång till stugor var suveränt för att kunna torka kläderna! En liten penning bara så kan man nyttja dom för matlagning och torkning. Trevligt att kunna sitta på riktiga stolar och snacka också för att vila ryggen. En annan grej som jag tror är bra är att ha några dagar på sig i reserv om det skulle visa sig att man får ont. Alternativt att göra som vi och planera inte etapperna längre än att det går att gå dom på dagsbasis. Undantaget första dagen. Inte bra att känna press att springa om ngt skulle hända.

 

Det som tar mest stryk är axlarna. Ryggsäcken känns rejält tung i början av varje etapp men växer snabbt fast och man vänjer sig. På det hela taget något som jag gärna gör om. Visst var det jobbigt och slet lite på benen men det var satans kul.  Stort tack till Lars som ville följa med!