Frankfurt Marathon 2008 – Tomtar och Schweinshaxe
Nästan på dagen tre år sen jag fick skriva en positiv maratonberättelse men nu var det baske mig på tiden igen. Det här skulle kunna vara en berättelse om tomtar, ryska maratontvillingar och lite löpning. Men det blir mest löpning.
Prolog:
I år har jag kört ett lite annat upplägg än vad jag brukar göra eftersom jag verkligen velat fokusera på att hålla mig skadefri och få rejäl kontinuitet. Vintern blev ett elände med två virusinfektioner och dessutom att min älskade Fjodor blev sjuk och sen fick avlivas. Så när vårsäsongen började var det inte mycket till form. Bestämde mig för att verkligen bara bygga en stark grund genom att springa mycket terräng toppat med hård backträning. Pysslade med det hela sommaren och efter IMM i augusti så började jag lägga in några rejäla fartpass, men fortfarande mest i terräng. Gick gradvis över till mer asfalt för att vänja kroppen och efter Stockholm Halvmarathon så kände jag att jag var redo för en maraspecifik träningsperiod på nästan 7 veckor. Blev lite smårisig innan och efter halvmaran så i praktiken blev det sex veckor men det fick duga.
Åkte som vanligt ner två dagar innan för att hinna njuta lite av marathonmässan och att hinna installera sig i lugn och ro. Gillar inte att springa när resan sitter kvar i benen. Så jag och Lars kom ner på fredagen och ägnade dagen åt att shoppa och softa. Riktigt skönt! Lång härlig hotellfrukost på Maritim och sen en liten löptur. Kenyanerna på hotellet hade redan varit ute och jag vet inte om dom blev impade av oss men det flöt på ganska bra i steget. Perfekt maraväder med vindstilla och lagom temperatur. Precis när vi kom tillbaks till hotellet så hittade vi två förvirrade svenskar, Jim och Martin, så nu hade vi sällskap till pastapartyt! Pastaparty, mässa, softande och letande efter bättre väderprognoser innan det var dags att gå ut och äta middag. Ja, middagen är ju kanske inte det viktigaste dagen innan en tysk höstmara utan det kom sen. Tomtejakten. Den som söker skall finna och vi fann ett rejält lager med återhämtningschokladtomtar att avnjuta efter maran. Samt någon öl. Lars köpte en bonustomte också som vi käkade upp på kvällen… Nu gick det att sova bra!
Dagen D började som vanligt med grötfrukost på rummet för min del. Sen mitt i laddandet ringde en galen tysk som det fan inte gick att förstå ett ord av men det var naturligtvis Martin som ville peppa lite! Vädret var mitt i mellan bra och dåligt. Vinden hade tilltagit men det var uppehåll. 6 grader varmt när vi gick ner till starten så man svettades inte direkt… Efter uppvärmning så gick jag in i min fålla och träffade snart på Tor. Fick en hygglig startposition men stördes lite av att många fyllde på framifrån.
Loppet:
Startskottet gick innan jag var riktigt beredd så jag fastnade lite och tappade direkt några meter på Tor och framför allt fastnade jag lite i trafiken. Men det är bara att hålla sig lugn så jag la mig på en behaglig ansträngningsnivå (läs: känns fånigt långsamt) och tänkte att den första kilometern får visa vad den vill. Nå, 3.45 blev det tack vare lite utför och lite medvind. Helt ok, nu var jag inne i racet. Nu hade trafiken runtomkring stabiliserats lite och jag kunde bara glida med.
Såg att Tor hade hamnat ensam 20-30 meter framför mig och när vi snurrade runt och hamnade i första motvindskilometern så började vi käka upp det avståndet. Vid 4 km passerade vi starten igen och då kom jag ikapp Tor. Micke J skrek rejält på mig där från åskådarplats vilket var en överraskning och skoj! Nu var det dags att konsolidera lite, tog ett snack med Tor som tyckte att ansträngningsnivån var hög i förhållande till farten. Höll med lite där men för min del kändes det mest som att benen inte riktigt fick någon chans att bli varma i morgonkylan och blåsten men det brukar fixa sig. Gick smidigt ner mot 5 km och 18.53 var 3-4 sekunder före min plan.
5-15 km:
Nu blev det ganska ryckig löpning i flera kilometrar. Banan är knixig här och med så många pass i marafart innan loppet så känner jag direkt av när det blir minsta tempohöjning. Samtidigt så ville vi ha ryggar så det var bara att gilla läget. Ner mot 8-9 km så orkade jag inte hålla på och tempoväxla längre utan gled fram i egen fart med Tor i rygg.
Visste ändå att det var inte förrän vid 11-12 km som det var livsnödvändigt med en bra klunga för att fixa ett bra resultat. Milen passerades på 37.54 med Tor i hasorna. Nu började jag fundera lite mer på det där med klungor. Kollade bakåt och det fanns ingen på väg upp genom fältet så då återstod att försöka äta ikapp det försprång som några andra löpare hade fått på oss. Ökade tempot utan problem och en bit efter 11 km så var vi ikapp. Yes! Lite återhämtning i ryggar ett tag innan vinden skulle börja kännas. Det är ju inte direkt frågan om några mastodontklungor utan snarare att det finns några andra löpare runtom.
Kände mig grymt fräsch när jag tog första gelen nere vid 12.5 som jag planerat. Vid 13 km stod plötsligt Anna Rahm och hejade på mig vilket förvånade enormt eftersom hon skulle ju springa! Sen var det bara att ligga med och låta kilometrarna ta sin tid. Blev lite ojämn fart nu igen lite beroende hur skyddat det blev av byggnader i motvinden. Snackade lite med Tor och han upplevde det som ganska tuff fart. Själv kände jag mig oerhört fräsch. Folk försökte ständigt byta position för att få bättre vindskydd så det blev lite stökigt och jag fick ett par krokben och satte själv ett, men utan fall. Bestämde mig då för att det var bättre att få springa lite mer ostört och gick upp näst längst fram i klungan. Lite mer vind men samtidigt mer avslappnat steg och det kändes säkrare. Senaste femman på 19 minuter var helt ok och 15 km passerades på 56.54!
15-25 km:
Kilometerskyltarna kom med en rasande fart som jag upplevde det och det är alltid positivt. Var helt inne i löpningen och visste att det lönade sig inte att kolla av farten utan det var mer att hänga på. Gick det för långsamt så var det inte mer med det och vice versa åt andra hållet. Att bli lämnad solo i det här läget fanns inte på världskartan. Vi plockade nu upp löpare efter löpare som hade kroknat i motvinden. Killen som jag försökte snika skydd bakom ville inte riktigt bjuda på det utan la sig vid fel vägkant så att jag inte riktigt fick det skydd jag ville med sned motvind. Runt 19 km fick jag min första schackning men jag vet att dessa går över så bara fokus på teknik och avslappning och det funkade. Ville ha min egen dricka vid 20 km men ett missöde gjorde att jag tappade flaskan så det fick bli lite Rosbacher i stället. Klungan började tunnas ut nu och vi var nog bara 4-5 stycken kvar som jag upplevde det när halvmaran passerades på 1.19.52, 8 sekunders marginal... Visste att nu var det bara 5 km kvar innan det var vinden snett i ryggen i en mil. Tar jag mig bara dit så kommer jag lätt hålla farten till 36 km! Vid 23 km så började farten plötsligt trimmas upp med hjälp av tysk som kom upp bakifrån. Fick lite svårt att hänga med och samtidigt vara avslappnad men bet i. Nästa kilometer snabb den med och jag längtade efter vätskan vid 25 km. Kom fram dit och då hände den största incidenten under loppet. Tror någon hade vält flaskor på bordet och en funktionär var ute i banan och skymde flaskorna. Fick stanna upp och till och med vända ett par steg för att få min flaska och swosch så tappade jag kontakten med de enda fyra löparna som fanns i min närhet. 20-30 meter vågade jag inte jobba ikapp i den höga fart som de stack i utan nu var det till att ploga själv.
25-37 km:
Till min förvåning vid 26 km hade jag inte tappat fart utan det bara kändes så. Här vände banan och strax innan 27 så mötte jag Peter på väg åt andra hållet. Ropade något åt honom och fortsatte sen. 3.31/km stod det plötsligt på klockan men jag förstod att kilometern var kort och när nästa visade 4.02 så insåg jag att min uppfattning var bättre än kilometermarkeringarna. Så, 28 km var avklarade och kroppen kändes bra. Riktigt bra. Hade förra årets lopp i minne och hur jobbigt det var med kramperna redan här. Vilken skillnad!
I ensam majestät plockade jag nu löpare efter löpare och kilometrarna flöt in i varandra. 1.53.26 konstaterades vid 30 km och jag orkade inte räkna på sluttid, men förstod att jag fortfarande låg på rätt sida. Vid 32.5 så blev det lite pyssel att få fram min gel så jag slängde handskarna vilket var lite dumt.
Kände direkt att det påverkade uppfattningen om kroppstemperaturen. Nå, jag är snart hemma. Tankar som att nu är det fan mindre än 40 minuter kvar av säsongen och att jag har fortfarande chansen till mitt mål gjorde att farten hölls på rätt nivå trots att benen började stumna så smått. Var ändå så pigg att tankarna fanns att tar jag mig bara till 37 km så kan jag öka farten. Men än så länge vågade jag mig inte på det. Det fokus jag hade nu var helt enormt. Tror aldrig jag upplevt något liknande. Mer eller mindre omedveten om publiken utan det var bara sikte på nästa rygg. Ikapp och förbi, ikapp och förbi. Inte den dummaste sysselsättningen en söndag i oktober.
37 km-ziel:
Kom upp till 37 km och kände om det gick att öka. Nä. Men det gick att hålla farten. Nu så var det många tvära svängar, bitar av motvind samt en mindre backe att hantera. Kände egentligen inte av det mentalt men mellan 37-40 så sjönk visst farten. Den sjönk dessutom för mycket. En italienare med följecyklist sprang om mig men han höll markant högre fart så jag fixade inte att bita mig fast i den ryggen. Försökte på alla sätt få upp farten men det var nog helt enkelt så att det var en naturlig fartsänkning eftersom banan inte längre var platt och rak. 3.55, 3.56 och 3.56 är ok på slutet av en mara men det är inte ok om det inte finns några marginaler utan att det är 3.48/km som gäller enligt min inte helt perfekta matematik just då. 23 sekunders tapp på 3 km och hastigt men mindre lustigt var jag på fel sida gränsen. 3.50-fart mot 41 km var bra i motvinden men inte nog bra.
Ok. Jag har tränat jättebra, gjort ett skitbra lopp, passerar 41 km och jag har fyra minuter och 15 sekunder på mig att fixa mitt mål. Vad går igenom skallen då? Jo, att jag kan fan greja det! Snabbräknade och fick det till att jag ska hålla typ 3.25/km. Det måste ju kunna gå! Det gick inte att direkt boosta upp i farten utan det var mer som slowmotion att jag ökade och ökade.
Inte ens vid 42 km gav jag upp utan bara tryckte och tryckte i steget. Såg inte vad klockan stod på när jag kom in i Festhalle utan bara köttade för allt vad jag var värd.
Några meter efter mållinjen tittade jag på klockan och konstaterade att jag var för sent ute. Sjönk ihop på golvet i några sekunder innan löparen före mig grattade för han trodde jag hade klarat det. Men icke. Icke.
Blev lite snack med andra löpare innan resten av gänget droppade in och det hade gått bra för de flesta vilket var skoj. Delad glädje liksom… Sen blev det medaljgravering innan det var dags att få sluka chokladtomten och smaka på ölen. Efter en underbar avkoppling i spa-avdelningen gick vi ut och åt hela gänget på en lokal sylta. Vad är bättre än en Schweinhaxe efter en mara!!!
Epilog:
Jag var oerhört besviken precis efter målgång men det gick snabbt över och nu är jag grymt laddad för en fortsatt satsning för att förbättra mig och se var gränserna går.
Här är mellantider för den sifferintresserade!
5 km – 18:53
10 km – 37:54 (19:01)
15 km – 56:54 (19:00)
20 km – 1:15:46 (18:52)
25 km – 1:34:33 (18:47)
30 km – 1:53:26 (18:53)
35 km – 2:12:25 (18:59)
40 km – 2:31:53 (19:28)
42.2 km – 2:40:07 (8:14)
Stort, stort tack till alla mina ”fans” som stöttar och tror på mig. Ni betyder så otroligt mycket! Dessutom extra tack till Helena och Agneta som sett till att jag kunnat träna så hårt som jag gjort genom att bända och knåda där det behövs.